Vad har vänsterns antirasistiska rörelser för agenda?

 Det råder ingen tvekan om att det dominerar en osund atmosfär i dagens politiska debatt där strävan efter att vara politisk korrekt och lagom kritisk har bidragit till att bilda odemokratiska extrema kulturrelativistiska grupper vars mål är att tysta ner den öppna debatten och bekämpa individer som står emot den politiska doktrinen. Vi står således inför nya tider i Sverige där allt som sägs och görs relateras till rasism och dessutom förknippas enbart med invandrare och invandrarskap.

Inom Vänstern diskuteras orättvisor frenetiskt men det är fortfarande tabu att ventilera förtrycket som begås gentemot invandrarkvinnor utifrån ett kultur-religöst perspektiv. Hedersvåld och det ökande antalet fundamentalistiska föreningar i förorterna, och deras påverkan på vårt samhälle, anses inte heller vara ett allvarligt integrationsproblem. En selektiv, verklighetsfrånvänd och ensidig samhällssyn har jag funnit när de vänstertrogna antirasisterna anklagade mig för att vara rasist på grund av mina kultur- religiösa tolkningar av förtrycket som genomförs gentemot invandrarflickor.

Utifrån ett vänster- och antirasistiskt perspektiv får vi inte öppet diskutera de mänskliga tragedier som utspelas i Sverige, och inte heller gå djupare i analysen av rädslan för att peka ut de bakomliggande orsakerna till dessa tragedier som i stor utsträckning är kulturbetingade. Det ter sig inte vara enkelt för vänstern att överge det strukturella tänkandet och för en gångs skull erkänna att även om maktförtrycket och maktutövningen existerar i alla kulturer, inklusive den svenska, så varierar dock utövandet av denna maktstruktur oerhört mycket i olika kulturer och därmed avspeglas den i olika uttrycksformer. I och med att vi lever i ett multikulturellt samhälle bör vi således diskutera, öppet och på allvar, dessa olika former av existerande maktstrukturer och därtill vara konsekventa genom att urskilja dessa från varandra.

Jag kritiserar oerhört mycket det kulturrelativistiska tankesätt som dominerar de antirasistiska rörelsernas politiska agenda vilken anser att det är rasistiskt att bekämpa de kulturella och religiösa faktorerna som förhindrar kvinnors frigörelse. Frågan som uppstår är; hur kan kvinnor frigöra sig när de ständigt tvingas leva under det kulturella och religiösa förtrycket?

Enligt min tolkning tar de antirasistiska rörelserna på sig ansvarat att disciplinera andra i syftet att tillämpa en moraliskt eftertraktad, och icke- realistisk modell, i det svenska samhället. De förbiser däremot det faktum att deras okritiska, beskyddande syn på minoritetskulturer utgör ett subtilt tillstånd och att den destruktiva tolkningen av mångkulturalitet och strävan efter att vara tolerant, utan självkritik, riskerar att orsaka en regress i vårt samhälle. De förbiser även det faktum att vi befinner oss i en paradoxal kontext där moralen inte längre är något givet och fastställt. Olika människor med olika samhälls- och socialsystem tolkar världen på olika sätt och konstruera sin förståelse av en och samma företeelse helt olika och utifrån denna tar man ställning gentemot omgivningen. Detta innebär att det inte är rasistiskt att en individ kan kräva en politisk åtgärd vad gäller invandrarfrågor. Det är inte rasistiskt att diskutera kultur och religion, och det är inte heller rasistiskt att kritisera en viss företeelse som förekommer i en viss kultur eller folkgrupp så länge denna företeelse strider emot mänskliga rättigheter och individens rätt att leva fritt. Därför anser jag att relativism i kulturers namn är en dold form av rasism som är mycket svårare att bemöta än den öppna rasismen.

Mitt i de heta diskussionerna kring rasism i Sverige försöker jag att inta Khemiris tankesätt kring rasism, något som avspeglades i hans brev till justitieministern. Det skulle vara intressant att veta hur Khemiri skulle resonera om han fick veta att en typisk invandrarkvinna, som jag, blir kallad för rasist av vänsterns svenska män? Vilka strukturer styr dessa mäns tänkande i så fall? Om vi talat om att allting hänger samman med det strukturella tänkandet! Hur kan vi analysera definitionen av ordet rasist i dagens Sverige i relation till den andra när vi skiftar på positionen och perspektivet? Om Khemiri nu menar att det främst framträder en rasistisk struktur bland det svenska folket, hur kan det då komma sig att jag blir rasist mot min egen folkgrupp, min egen religion och min kultur när jag vågar kritisera de offentliga problemen som genomsyrar min egen religion och min egen kultur, och som dessutom påverkar barn och ungdomar med invandrarbakgrund negativt? Hur kan jag vara rasist när jag talar om landets mest utsatta kvinnor? Det vill säga invandrarkvinnor som kommer i kläm mellan normsystemen och myndigheternas flathet!

Det är tragiskt att somliga inom vänstern tror att man genom att blunda inför det självklara kan skapa ett bättre och mer välbalanserat samhälle. Är detta rätt väg mot ett öppet och tolerant samhälle? När kan vi diskutera invandring och invandrarnas problem utan att kränka varandra? Hur kan vi annars vara lika mycket värda om vi tillåter att vissa röster överröstar andras, om vi inte får vara medaktörer i samhällsdebatten och bemöts med respekt?

Jag har bott halva mitt liv i Sverige och hade samma inställning som din far, Khemiri! Att man som invandrare måste prestera mera för att inte bli nekad. Men jag hade aldrig någonsin trott att jag i det ”nya landet” skulle få en rasistisk stämpel när jag använder mig av rätten till yttrandefrihet. Mitt svar till alla som kallade mig för rasist är: Rasist i relation till vad, vem och vilka? Snart är vi alla rasister om man inte sätta stopp på den antirasistiska agendan!