Sveriges val att försämra miljön är dyrt

I Sverige och Stockholm är elbilarna sällsynta. Norge och Oslo är världsledande i omställningen till avgasfri bilism som Sverige bör ta efter och förbättra.

Sveriges utsläpp från transporter ökar, miljöbilsökningen har stannat av och fossil diesel dominerar försäljningen. I augusti registrerades 12 rena elbilar av 9 599 bilar; en promille.

I Norge finns drygt 8 000 elbilar, med nytt försäljningsrekord i augusti; 463 elbilar eller 3,6 procent av bilförsäljningen. Norgehistorian kan upprepas i Sverige och Stockholm, med fokus på fem framgångsfaktorer:

För det första: Ekonomiskt godtagbara villkor. Den norska befrielsen från moms och registreringsavgift gör elbilens inköpspris jämförbart med bensinbilens. Efter den svenska supermiljöbilspremien på 40 000 kronor har elbilen fortsatt en merkostnad på 100 000 kronor eller mer och därför är det samma begränsade skara köpare med som utan premien.

För det andra: Ökad bekvämlighet. I Norge har elbilarna tillgång till kollektivtrafikkörfält vilket innebär att den som kör avgasfritt kommer fram fortare, och av 40-55% av dagens elbilskunder uppges som huvudskäl att välja elbil. Också undantag från ”bompeng” har stor betydelse och den norska elbilsförsäljningen skulle minska 10-20% om den togs bort, medan 20 % av elbilisterna utnyttjar förmånen gratis parkering med laddning. I Sverige beläggs elbilar med samma trängselskatt som alla andra i Stockholm, och samma sak föreslås för Göteborg. Elbilarna har inte tillgång till särskilda körfält, och allt färre kommuner använder p-förmåner för att gynna grönare bilism.

För det tredje: Laddsatsning. Utan laddmöjligheter i gatumiljö är räckviddsångesten ett för stort hinder. Norge har över 3000 publika laddmöjligheter och drygt hundra snabbladdare. I Sverige, med dubbelt så stor bilpark, finns en tredjedel så många publika laddställen och bara tiotal snabbladdare, och ingen ordentlig statlig satsning för att ändra detta.

För det fjärde: Del av en helhet. Norges fordonsbeskattning med rejäl bonus för bilar med mycket låga utsläpp och hög straffskatt för de med mycket hög klimatpåverkan har haft större klimatmässig betydelse än elbilsboomen, samtidigt som det nästan inte kostat statskassan något. I Sverige drivs ”Robin Hood för bilar” av centern och de rödgröna partierna, men ett skarpt lagförslag är långt borta – och därmed urholkas statskassan fortsatt för varje miljöbil som säljs.

Slutligen: Långsiktighet. Norge har redan gynnat elbilarna i åtskilliga år och stimulansen gäller minst till och med år 2017. I Sverige utlovades supermiljöbilspremien 2010, men infördes först under våren och gäller bara till och med år 2014. Det nedsatta förmånsvärdet för elbilar gäller bara nästa år ut. Därmed vågar bara en begränsad skara entusiaster satsa på avgasfri bilism.

Att få till en snabb omställning till avgasfri bilism bör ingå i arbetet med att nå en fossilbränsleoberoende fordonsflotta, som nu utreds. Det bör vara en viktig del i att förbättra luftkvaliteten i våra städer till en nivå som åtminstone inte är direkt olaglig enligt EU:s regelverk. Det bör vara en del av svensk industripolitik, inte minst för att bidra till en stark utveckling i det nya elfordonsklustret som växer fram i Västsverige.

Kostnaden för Norges elbilsomställning anges ofta till cirka 700 miljoner kronor, men det finns samhällsekonomiska vinster i form av renare luft, minskat buller. Därtill motsvaras merkostnaden i många delar av ökade inkomster från andra bilar med högre klimatpåverkan. Kostnaden är också en investering i positionen som världsledande på elbilar, vilket i sig bör ha gett Norge stora inkomster.

Sverige har valt en annan väg. När miljöbilsdefinitionen infördes år 2006, angavs det att den skulle skärpas efter tre-fyra år. Istället sker det först 2013, innebärande att cirka 300 000 bensin- och dieselbilar skattebefrias i fem år, trots att de inte klarar kommande krav. Med en genomsnittlig fordonsskatt för dieslar på 5000 kr/år, innebär det ett extra inkomstbortfall för staten på cirka 1,5 miljarder kronor per år i fem år. Sveriges val att försämra miljön har alltså kostat ungefär dubbelt så mycket som Norges val att förbättra miljön.

Mot den bakgrunden bör det vara enkelt att bestämma sig för en påskyndad omställning till avgasfri bilism, särskilt om den kan utformas efter Robin Hood-modell. Men hela ansvaret ligger inte på regeringens bord. På samma sätt som Sverige ligger efter Norge, är Stockholm efter Oslo. Stockholms tidigare titel som Europas miljöhuvudstad ter sig långt borta så länge det inte finns en offensiv lokal elbilssatsning.