Tjugo sekunder från katastrof

Den 20 juli 1969 satt Bengt Feldreich i en tevestudio i Stockholm och ledde en helkväll under den lätt lakoniska rubriken ”Apollo 11 – Månlandaren tar mark”. I själva verket väntade man på att historia skulle skrivas. Med sig i studion hade han civilingenjör Gunnar Hambraeus, docent David Ingvar och Lars-Eric Wänstrand vetenskapsreporter på Aktuellt. I USA befann sig Arne Thorén på plats för att referera landningen tillsammans med Bo Holmström som också befann sig i Houston.

– Vi var bara en handfull svenska journalister som var med när ”Apollo 11” lyfte, minns Anders Palm, vetenskapsjournalist som också deltar i kvällens program. Efter starten reste de flesta vidare till Houston för att följa landningen därifrån.

Men landningen var inte lätt att följa. Bildkvaliteten var dålig och ljudet skrapigt. När Neil Armstrong yttrade ”Ett litet steg för en människa, ett stort steg för mänskligheten” så hörde Arne Thorén bara den första delen och de svenska tevetittarna missade de bevingade orden.

– Bildkvaliteten var ibland undermålig och konturerna efter astronauternas vita dräkter låg kvar på skärmen när de rörde sig, men det accepterar man ju i sådana här lägen, minns Bengt Feldreich som tillsammans med rymdoraklet Sven Grahn, astronomen Susanne Aalto, vetenskapsjournalisten Ulrika Engström, journalistveteranen Anders Palm, författaren Bea Uusma Schyffert och Gunnar Persson, kameratekniker från Hasselblad under Henrik Ekmans ledning diskuterar ”Apollo 11” i måndagens program.

I själva verket var videon från månen av hög kvalitet men bilderna gjordes sämre för att kunna skickas ut över det vanliga tevenätet. När bilderna nådde jorden filmades de av med en kamera som riktades mot en teveskärm innan de skickades vidare via satellit runt om i världen.

Originalfilmerna lär vara skarpa och nästan overkligt tydliga. Om man bara kunde hitta dem. Ännu 40 år efter den historiska landningen saknar Nasa 700 lådor med band där hela sändningen finns bevarad.

För Bengt Feldreich i studion i Stockholm var månlandningen en stor journalistisk upplevelse och i dag vill han jämföra den med om någon hade kunnat filma när Arkimedes steg ned i badkaret eller när Edmund Hillary besteg Mount Everest. Vad som skulle hända viss­te ingen. Succé eller katastrof låg lika nära till hands. När ”Apollo 10” repeterat landningsproceduren två månader tidigare hade man varit bara sekunder från att krascha på månen.

– Det var som att gå och se en pjäs vars manuskript inte var färdigt och där man hoppades att aktörerna skulle klara sista scenen, säger Bengt Feldreich i dag.

Landningen blev också mycket dramatisk men det fick tittarna aldrig veta. Den lilla datorn ombord på månlandaren ”Örnen” och dess landningsradar visade helt olika avstånd till mån­ytan och bara minuter före landningen började ett larm att tjuta. Larmet antydde att datorn hade för mycket att göra och att det fanns risk att den skulle stängas av. I så fall skulle Neil Armstrong och Edwin Aldrin tvingas avbryta landningen och återvända till Michael Collins som cirklade runt månen i kommandomodulen. Men en tekniker på markkontrollen gav okej. Alarmet ansågs inte akut. Nu var det bara att hoppas att datorn inte skulle få för sig att starta om.

Lite drygt två kilometer över mån­ytan började ”Örnen” flyga längs Stillhetens hav mot den planerade landningsplatsen då ännu ett larm tjöt i lurarna men också nu fick ”Örnen” fortsätta. Landningsplatsen låg bara ett par kilometer bort. Då gick larmet en tredje gång. Innan det åter blev tyst hade månlandaren nått en punkt bara 300 meter över ytan och Armstrong tyckte inte om det han såg. I stället för den plana yta som ”Örnen” behövde för att kunna landa såg han en stor krater omgiven av jättelika stenblock. Det var här som datorns autopilot ville sätta ned dem.

Bara hundra meter över mån­ytan kopplade Armstrong ur datorns styrning och tog över en del av flygningen själv. Men han sa inte ett ord om de stora stenarna, vare sig till sin kollega Aldrin, markkontrollen i Houston eller världens tevetittare. På jorden kunde man bara konstatera att Armstrong plötsligt började flyga ”Örnen” bort från den planerade landningsplatsen.

Med åtta procent bränsle kvar trodde Armstrong att han hittat en säker plats men upptäckte snart att också den var för farlig och bestämde sig för att flyga vidare trots hotande bränslebrist (landaren hade separata bränsletankar för landning respektive start). När han så fick syn på ett område som verkade säkert började han försiktigt att avbryta all flygning framåt och i stället långsamt ta ned ”Örnen” mot den grå ytan där stoft nu for omkring landaren då raketmotorns utblås träffade marken. Med bränsle för 20 sekunders flygning kvar stod så äntligen ”Örnen” på månens yta.

De första människorna hade landat på en annan himlakropp.

SVT:s måndagskväll:

! Månen nästa! SVT 2 20.00

! Historien om Nasa. SVT 1 21.00

! The Dish. SVT 1 21.55:

! Var de verkligen på månen? SVT 1 23.30

! The Prophets of Science fiction. SVT 1 0.20

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut