Jag är bäst för mina barn

Jag heter Linda. Jag är 28 år. Jag borde vara på väg mot toppen av mitt arbetslivs karriär. Jag borde slåss om platsen på toppen. Jag borde jobba mot en högre lön, en bättre livsstil. Hus i storstaden, man, ett barn, två bilar och utlandssemester varje år. Hela mitt liv och världens alla möjligheter ligger framför mig.

Jag är 28 år och är hemmamamma. Fembarnsmamma. Jag är bloggare och en stark förespråkare för barnens väl. Jag har en karriär. En hemmakarriär och inget jobb kommer vara viktigare än det jobb jag gör nu.

År 2005 var jag 20 år och gifte mig med en 10 år äldre man med två barn på 6 och 7 år. Jag var då inställd på ett liv med utbildning och karriär i första hand. Ett rikt liv. Något som jag tidigare aldrig haft. Min mamma har i år varit hemmamamma i 30 år. Jag skulle inte bli hemmafru. Jag skulle jobba länge, tjäna massor med pengar och sedan kanske ha ett par barn. För så gör man i Sverige, och man kan väl inte göra annorlunda? Får man göra annorlunda?

Min hemmafrukarriär började då jag och min man gifte oss och flyttade ihop. Hans barn gick då långa dagar på fritids eftersom en ensamstående förälder har svårt att få tiden att gå ihop. Det är tur att vi har en barnomsorg som gör det möjligt för ensamstående att få sin ekonomi att gå ihop.

Jag hade precis avslutat ett vikariat och stod nu på ny ort, utan jobb och jag hoppade in som vikarie på förskolor till och från. Mitt tidigare jobb som barnskötare och vikarie på förskolor i Göteborg gjorde det lätt att få jobba. Jag skulle söka till skolan och läsa efter sommaren och bli något, bli någon.  Men efter några veckor insåg jag att min lust att tjäna pengar och ha karriär inte bara påverkade mitt liv, utan även barnens. De var ledsna och trötta på sina långa dagar med fritids innan och långt efter skoldagens slut. Jag bestämde mig då för att sluta jobba eftermiddagar och gå och hämta barnen tidigt. De uppskattade att slippa vara sist varje dag och vi fick tid tillsammans att lära känna varandra.

I december 2006 flyttade vi till Kanada med min mans jobb. Väl på plats hade jag inget arbetstillstånd att jobba inom vård eller barnomsorg. Jag insåg inom några veckor att jag var gravid och valet föll då på att jag skulle vara hemmafru på heltid. I september kom vår lille Gabriel till världen och inte nog med att mitt liv ändrades som småbarnsmamma, hela min världsbild förändrades. Mitt universum fick en ny mittpunkt. Det lilla knytet i min famn var liten och försvarslös och han var min. Min, min, min!

Månaderna gick och vi flyttade hem till Sverige igen.

Vi började gå på föräldragrupper och träffa andra med barn i samma ålder. Alla de andra mammorna verkade lika förälskade i sina små barn som jag. Livet lekte. När barnen började närma sig 10 månader började pratet om hur fort de kunde komma tillbaka till jobbet. Livet som mamma verkade krypa in under skinnet på många. De berättade hur tråkigt det var att vara hemma, hur de var trötta på att inte träffa vuxna. Listan kan göras hur lång som helst. Jag delade inte alls deras syn på hemmalivet. Jag tyckte det var underbart! Vi tog dagen som den kom och vi levde ett stressfritt liv där vi vaknade och sov när vi ville och behövde. 

Mammorna i gruppen började prata inskolning. Hur tidigt måste man väcka dem för att de skulle komma i tid? Hur gör man när de gråter vid lämning? Ångesten och det dåliga samvetet som mammorna kände när de lämnade barnen gråtande hos en vilt främmande människa, i en alldeles för stor grupp av barn. Jag satt förstummad över all denna frivilliga stress mammorna planerade att utsätta sina barn för. Små barn. 12 månader. 1 år. Bebisar.

Vid ett tillfälle sa jag att de kanske borde lyssna på det dåliga samvetet som de pratade om. Samvetet är ju till för att lyssnas på eller hur? De kanske inte alls borde lämna bort barnen. Stanna hemma ett tag till. Det skulle jag göra. Inte en chans att jag skulle utsätta min lille son för stressen och separationsångesten som kommer med att lämnas bort vid så unga år.  Då tog det hus i helvete.

De ilskna kommentarerna haglade över mig. Vi har inte råd att jag är hemma. Jag vill inte vara hemma mer. Navelsträngen måste ju klippas någon gång. De kan ju inte alltid vara beroende av mig?

Just då var jag helt ställd. Vadå inte råd? Husen och bilarna och semestern har de ju råd med? Att ha råd eller inte är i majoriteten av fallen en prioriteringsfråga. Man får göra annorlunda val helt enkelt. Vadå vill inte vara hemma mer? Varför har man då barn? Om man ska göra dem till livets mittpunkt i ett år, för att sedan tröttna och lämnas bort så man slipper ta hand om dem. Bli ett hotell för barn, som spenderar mer tid på dagis än hemma. Menar de verkligen att navelsträngen måste klippas redan innan de kan gå? Tanken var svindlande och jag gick där ifrån och kände mig som om jag landat på en främmande planet. Hur kunde det bli så här?

Jag blev aldrig inbjuden till mammornas fika igen. De tålde visst inte kritiken. Their loss, inte min.

Sommaren 2009 föddes Elvina. Jag var nu 24 år och fyrabarnsmamma.  Jag fortsatte att vara hemma. Gabriel växte och var en glad och trygg kille. Han hade allt ett litet barn kan behöva. En trygg miljö och 100% tillgång till sin mamma. Det är allt ett litet barn behöver. Ekonomin blev tightare men fullt möjlig.

Varför är det då så få som väljer att vara hemma barnens första år? En stor anledning är nog de lögner som politikerna matar Sveriges föräldrar med. Ett par av dem är att föräldrarna inte är kvalificerade att uppfostra barnen eftersom de inte är utbildade pedagoger. Den andra är att barnen inte kommer att utvecklas som de ska om de inte får gå i förskolan från tidiga dagar. De kommer bli socialt handikappade. Dessa påståenden har svalts med hull och hår under flera år, och vem är vi att ifrågasätta politikerna?

Att en hel nation har köpt sådana lögner så lätt är för mig en gåta. De är bara en stor låda full är bullshit för att vara ärlig. Hur kan någon annan än barnets föräldrar vara mer lämpad att ta hand om deras små barn? Vem bryr sig och älskar barnen mer än dem? Vem vill barnen vara med, mer än sina föräldrar deras första 2-3 år? Hur kan vården av någon som bryr sig mindre om barnens välfärd än dennes egna föräldrar vara bättre? För inte tror väl någon på allvar att förskolelärarna bryr sig lika mycket som föräldrarna? Om det är så, så säger det mer om föräldrarna än om lärarna.

Sen att barnen skulle bli sämre utvecklade är ju en sanning med modifikation. Att växa upp i en grupp med 20 barn som ska slåss om leksaker och de få lärarnas uppmärksamhet lär barnen ett hänsynslöst sätt. Det blir djungelns lag som gäller. Barnen lär sig att använda armbågarna för att ta sig fram. De tvingas till en onaturlig utveckling för att klara sig. De blir stressade och utbrända redan som små. Barn som får växa upp i en lugn hemmamiljö får lära sig respekt, de får utvecklas i den takt som de naturligt skulle utvecklas i. För mig är detta en självklarhet. Det finns väl en anledning till att kvinnor inte naturligt får 5-6 barn på en gång? För ingen kan väl rimligtvis hinna ge tillräckligt kärlek, uppmärksamhet och omsorg till 5-6 barn i samma ålder? För det är så fördelningen ser ut i svensk barnomsorg. Ca 21 barn på 2-3 pedagoger.

Den svenska barnomsorgen sägs vara i världsklass.

Det kanske det är många som tror. Men det är få som kopplar massintaget till förskolorna till det faktum att barn och ungdomar i dagens Sverige är ensammare och mer deprimerade än tidigare generationer. Det skrivs ut antidepressiva och sömntabletter till barn under 5 år. Självmorden och självmordsförsöken har ökat bland barn och ungdomar i Sverige i takt med att fler börjar tidigare i förskolan och går längre dagar. Är det bara en tillfällighet?

Låter knappast som en barnomsorg värd att hyllas.

Att skriva detta är att frivilligt sätta sig i elektriska stolen i dagens välfärds Sverige. Jag kommer få arga mail, uppleva utfrysning och säkert kommer någon ilsken feminist hänga ut mig som kvinnofiende.

Min blogg kommer svämma över av ilskna kommentarer.

Kvinnor som jag är fast i en fälla. En kvinnofälla. För att min pension blir sämre, jag drar inte in pengar till staten. Jag betalar minimalt med skatt eftersom jag är hemma. Men om jag skulle lämna bort mina barn för att gå och ta hand om någon annans så är det toppen! I Sverige kan alla jobba som dagmamma. Bara det inte är dina egna barn. Det finns inget som är sämre än att uppfostra sina egna barn i Sverige. Vem som helst kan få betalt för att ta hand om mina barn, utom jag. Vem som helst är visst bättre för mina barn än jag. Det är lögnen. För det är en lögn.

Det finns ingen, INGEN som är bättre för mina barn än jag. Det finns ingen de behöver så mycket som mig. Det finns ingen som de vill vara med så mycket som jag. Det finns ingen som bär ansvar för mina barns välfärd och lycka så mycket som jag. Det finns ingen pedagog i världen som älskar och vill mina barn så väl som jag. Varför ska jag då lägga deras framtid i någon annans händer? Varför ska någon annan lära mina barn vad som är rätt och fel? Varför ska någon annan läsa sagor och mysa med mina barn? Varför ska mina barns framsteg ske på en institution, istället för hemma med mig? Inte vill jag vid dagens slut få höra att mitt barn lärt sig gå, sjunga eller prata?

Varför ska jag låta någon säga till mig att jag inte duger, när jag är det bästa som någonsin hänt mina barn? För så är det. Det är inte en överdrift. Jag är bäst för mina barn, och du är bäst för dina.

Blir jag rik på att vara hemma? Absolut inte. Jag har nu fem barn. Tre av dem är under 6 år. De äldsta är nu 14 och 15. De behöver mig fortfarande. Jag är hemma när de kommer hem från skolan. Jag finns där att bolla tankar och upplevelser. För även tonåringar behöver en förälder att finnas där. Under hela min uppväxt har jag bara en gång kommit hem till ett tomt hem och då var jag 16. Någon var alltid hemma. Det är tryggt. Det är bra. Det betyder inte att barnens liv blir problemfria. Men det ger dem en stabil grund och trygghet att ta itu med de problem som kommer.

Jag har aldrig satt min fot på en förskola under min uppväxt.

Jag är lycklig.

Mina barn är lyckliga.

Därför är jag hemma med mina barn.

Så synd att jag blivit så efterbliven och socialt handikappad.