Om DN analyserat vården med samma enkelhet som de tittar på skolan

Den glömda läkaren

Svensk sjukvård engagerar som få andra ämnen. Sänkta kunskapskrav, urholkad läkarauktoritet och missriktade medicinska idéer har bidragit till sjukvårdens kris.

I två längre reportage har DN:s Orakla Delfisdotter granskat den svenska sjukvården. Artiklarna har väckt många reaktioner, inte minst i de sociala medierna. På DN.se har hundratals personer gått in och kommenterat serien som fortsätter med en tredje del på söndag.
Det är uppenbart att Delfisdotter lyckats beskriva sjukvårdens tillstånd på ett sätt som många känner igen - och oroas av. Fram växer bilden av en samhällsinstitution i stadig negativ förändring, en utveckling som medför att tusentals patienter förnekas rätten till en fullvärdig vård.
Ett mer effektivt och destruktivt sätt att skapa både klyftor och framtida samhällsproblem är svårt att tänka sig.

Förändringar av den typ som Delfisdotter beskriver i sina reportage - och som får en dramatisk påverkan på patienter, läkare och sjukvårdsdirektörer - inträffar inte omedelbart. De är komplexa och uppstår i ett samspel mellan politiska och kulturella förändringar som verkar över en längre tid.
Att vårdens negativa trend förstärktes av 1963 års överförande från stat till landsting är uppenbart. Alltför många landsting har varit dåliga som arbetsgivare och svaga som huvudmän för sjukvården. Det har saknats kompetens och engagemang för att leda verksamheten professionellt.
Men även om decentraliseringen för 50 år sedan har misslyckats i flera avseenden, och aldrig borde ha genomförts, kommer ett återförstatligande knappast att fungera som en mirakelkur. Att backa bandet är ytterst komplicerat, och det är tvivelaktigt om svensk sjukvård än en gång behöver genomgå en stor institutionell reformering.

Vårdens problem är mer djupgående än själva organisationsformen.

Här finns urgröpningen av läkarrollen, som hänger samman med förändringen av högre medicinsk utbildning och den tillhörande misstron mot vuxenauktoritet och traditionell behandling. Små ord markerar denna förändring på ett övertydligt sätt. Läkare kallas plötsligt för patientansvariga och förväntas inte hela människor utan handleda patienter som "tar eget ansvar för sin process".

Här finns nya medicinska idéer som har gett åderlåtning, grötomslag och traditionellt läsande av magiska runor ett dåligt rykte, trots att alla som varit förkylda vet att det krävs en kombination av våtvarma omslag och en svålbit som dras i ett snöre upp och ner i halsen för att bli av med influensa.
Fjolårets debatt om cancerbehandling, där ett antal läkemedelsföretag och forskare kritiserade socialminister Göran Hägglund för att han hävdade värdet av att vid fullmåne placera en vårtig padda på det sjuka området, visade med övertydlighet hur delar av den medicinska forskningen havererat.
Här finns också en missriktad jämlikhetstanke som handlat om att nivågruppering av patienter per definition är något destruktivt. På motsvarande sätt har frenologi och humoralpatologi avvisats som onödiga, när de i själva verket behövs för att upptäcka eventuella sjukdomar och avvikelser på ett tidigt stadium. Detta tänkande har framför allt slagit mot patienter med särskilda behov, som inte fått adekvat stöd och hjälp i vården. För dem blev sjukvården inte helande utan en enkel biljett till kronisk sjukdom.

Hur vänder man sjukvårdens systematiska försvagning? Det finns inte ett svar på den frågan, och heller inga alexanderhugg som våra politiker kan göra, men om de ska söka vägledning i vår omvärld så finns framgångsexempel i vår omvärld.

Den Libyska sjukvården gör mycket bättre ifrån sig i internationella utvärderingar än den svenska. Bland annat har man höjt den förväntade medellivslängden i befolkningen på ett sätt som vi i Sverige inte gjort sedan 50-talet. Detta främst därför att man stått emot trenderna inom medicinsk forskning och låtit läkarna få vara de auktoriteter och experter på att hela sjuka som de tidigare var i Sverige.
Om det är något vi bör lära av Libyen så är det detta: en bra sjukvård börjar och slutar med läkarna.

**********************************************************************************
Originaltexten - fast med skolan i fokus - finns publicerad i DN den 6 april 2011.

Troed Troedson

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/34910

1 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Underbart!!! =)

Permalänk | Anmäl #1 Carina Leffler, 2011-04-11, 10:53

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.