Plattform som testats: Xbox 360
"Zone of the Enders? Var inte det den där andra skivan som följde med när jag köpte en demoskiva av Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty?".
Något som är ofrånkomlig i en diskussion om Zone of The Enders är det enkla faktum att de flesta som köpte spelet gjorde det enbart för att det följde med en demoversion av det efterlängtade Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty, samt för att spelregissören Hideo Kojima var involverad. Personkulten kring Kojima var fortfarande i sin linda, relativt sett, och allt han rörde blev inte per automatik guld och gröna skogar.
I Zone of the Enders kastas vi in i en brutal attack på en koloni i omloppsbana kring Jupiter. BAHRAM, en marsbaserad motståndsstyrka som forskat fram fruktansvärt mäktiga robotdräkter - så kallade Orbital Frames - har gått till angrepp mot kolonin i jakten på den förlupna robotdräkten Jehuty. De yttre kolonierna Mars och Jupiter används annars mest som källa för att bryta och förfina det nyfunna råmaterialet Metatron, som används för rymdfärd och som även agerar komponent i dessa robotdräkter.
Den unge, tillbakadragna pojken Leo Stenbuck råkar av misstag borda den eftersökta roboten medan han försöker fly undan BAHRAM-styrkorna. ADA - dräktens AI - hjälper honom att komma underfund med hur saker fungerar och blir samtidigt pojkens första riktiga vän.
"De flesta som köpte Zone of the Enders gjorde det enbart för att det följde med en demoversion av det efterlängtade Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty, samt för att spelregissören Hideo Kojima var involverad."
Spelet kombinerar tredjepersonsskjutare och fightingspel med förbaskat stora robotar.
Zone of the Enders är en kombination av tredjepersonsskjutare och fightingspel med förbaskat stora, animeinfluerade robotar i huvudrollen. Allt detta i tre dimensioner, i ett tyngdlöst tillstånd. Att hantera Jehuty känns till en början ovant men efter en stund blir manövrerandet naturligt. Turligt nog är det inte riktigt lika komplicerat som i det gamla klassiska Descent, där det var sex grader av frihet i den tredimensionella rymden.
Med ikoniska robotar och karaktärer skapade av Metal Gear Solid-artisten Yoji Shinkawa byggs det upp en trovärdig mytologi och ett för genren osedvanligt tungt och mörkt manus som cementerar spelet som ett av Kojima Productions mest förbisedda verk.
Zone of the Enders är på inget sätt ett dåligt spel, men det råkade ut för Crackdown-effekten - folk köpte spelet bara för att få tag i det medföljande demot. Dock var detta svårt att tyda då de sofistikerade mätmetoder som dagens spelkonsoler möjliggör ännu inte fanns. Konami hade inte en chans att avgöra varför Zone of the Enders sålde och antog nog ivrigt att det berodde på spelets egen förtjänst. Detta gav Konami en illusion av att spelet var bra och en betydligt mer påkostad efterföljare kom därför ett par år senare. En uppföljare som sålde betydligt sämre och vars fortsättning vi fortfarande väntar på.
