Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.
Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.
Veckans Retrokanon: Spyro the Dragon (PS1, 1998)
"Det räcker med att kasta ett öga på hans rörelsemönster för att förstå charmen."
Förra årets mest sålda spel var inte något Call of Duty eller Assassin's Creed. Istället klampade en lila drake i äkta plast rakt in på bästsäljarlistorna med Skylanders: Spyro's Adventures (8/10).
-Spy'ru? -Nej, jag sprutar eld.
Men historien börjar inte där, utan på PlayStation 1. Sonys första konsol var ett fantastiskt system för plattformsspel när det begav sig. Flera av mina absoluta favoriter i genren såg dagens ljus i den gråa lådan - en av de senare, och bättre, var draken Spyro.
Det räcker med att kasta ett öga på hans rörelsemönster för att förstå charmen. Spyro lufsar fram längs Drakvärldens ändlösa gröna fält. I jakten på ädelstenar, ägg och fångade drakar påminner han ständigt om en ko som släppts på grönbete när han rusar runt med fötterna smattrande mot marken. Det mesta i den lilla lila krabaten utstrålar en entusiasm som gör det lätt att i timmar sitta och nicka med i The Police-medlemmen Stewart Copelands gladlynta soundtrack.
Då har jag ändå inte ens nämnt spelets verkliga styrka; de gigantiska banorna. I motsats till många konkurrenter bygger Spyro the Dragon på total frihet när du utforskar världen. Nya banor nås via ett portalsystem och när du väl teleporterats iväg till okänd ort finns det alltid hundra vägar att ta i olika riktningar.
Skylanders kanske främst är riktat till lite yngre förmågor, men jag tycker ändå att utvecklaren Toys for Bob lyckats fånga andemeningen från ursprunget; plastfigurer, explosioner och högupplöst grafik ger en annan upplevelse - men spelvärlden är fortfarande lika välgjord.
...
Veckans Retrokalkon: Rayman Junior (PS1, 1999)
"Banorna har bara rent symboliska fiender som endast hotar den som somnat framför TV:n."
Rayman Junior - tråkigare än målarfärg. Och läxor.
Som jag nämnde var PlayStation en populär debutplattform för många av dagens mest älskade plattformsserier. Visst har flera försvunnit på vägen, men vissa - som Spyro - lyckades anpassa sig till spelmarknadens utveckling.
Ett solklart exempel är Rayman; förra året gjorde han storstilad comeback och gick tillbaka till 2D-rötterna i makalösa Rayman Origins (9/10). Men vägen dit har inte varit spikrak.
Ubisoft har hela tiden sökt nya marknader för strålmannen och hans vänner. Rayman har tvingats till förnedrande aktiviteter som golf och slagsmålsspel i utgivarens strävan efter ny publik - men droppen är nog ändå Rayman Junior.
Utseendemässigt liknar Rayman Junior det tvådimensionella originalspelet - men tro mig, likheterna finns bara på ytan. Banorna har bara rent symboliska fiender som endast hotar den som somnat framför TV:n (risken finns nämligen). Spelmomenten består i övrigt av att en röst uppmanar dig att räkna antalet gula fjärilar och sedan gå till en port med rätt siffra på. Eller att gå till plattformen med samma nummer som tre plus två. Eller den som har ordet som börjar på f skrivet på sig.
Spelet marknadsfördes med att det var utvecklat i samarbete med lärare, men frågan är om det inte varit bättre att utveckla det i samarbete med speldesigners; Rayman Junior är faktiskt tråkigare än en mattebok.
Sensmoralen i sagan; vill du göra ett bra spel för yngre personer är det roligare med leksaker än med dåligt utformade skoluppgifter.
ELLER