Recension: Marvel vs. Capcom: Origins

Alla spelserier har ett ursprung. Ett första steg som utvecklats med tiden för att nå den plats serien befinner sig på idag. Om du uppskattar de minst sagt kaotiska slagsmålen i Ultimate Marvel vs. Capcom 3 (7/10) kan det vara intressant att kolla in Marvel vs. Capcom: Origins för att se hur det hela började.

Året var 1995 då Capcom lanserade Marvel Super Heroes, ett slagsmålsspel som vågade göra något nytt för att röra om i grytan. Spelet introducerade Infinity Gems - speciella kristaller som ger spelarna olika färdigheter som extra skydd eller hälsa som laddar upp av sig själv.

Tre år senare släpptes Marvel vs. Capcom: Clash of Super Heroes och gjorde återigen en rad drastiska förändringar till slagsmålsformeln. Denna gång genom att låta spelarna skapa egna lag med karaktärer från både Capcom och Marvels universum. Detta var första gången som Wolverine kunde ta sig an Hulken och Strider med Street Fighters Ryu vid sin sida.

Nu är det 17 respektive 14 år sedan dessa spel släpptes och Capcom firar detta med att släppa de båda spelen tillsammans. Tiden må ha sprungit ifrån dessa titlar till viss del, men som nostalgitripp är det en klockren investering.

Det rör sig inte om några extremt omgjorda versioner i stil med Super Street Fighter II Turbo HD Remix eller Double Dragon Neon, utan de båda spelen ser ut ungefär som de gjorde när de ursprungligen släpptes. Faktum är att Capcom spelat rejält på nostalgisträngarna med Marvel vs. Capcom: Origins, då det finns flera olika alternativ för hur jag ser spelet. Jag kan till exempel ställa in det så att det påminner om bilden på en klassisk tjock-TV eller i en arkadhall. Den personliga favoriten är alternativet Over The Shoulder, när perspektivet flyttas en bit åt sidan, för att påminna om hur det ser ut när jag i arkadhallen tittar på när en vän som spelar.

Presentation må vara viktigt, men det är ändå spelmekaniken som är det främsta skälet till att ett spel fungerar eller inte. Därför är det med stort nöje jag kan berätta att spelbarheten i de båda verken fortfarande är klockrena. De senare delarna i Marvel vs. Capcom-serien må vara bättre spel i enlighet med dagens standard, men Marvel vs. Capcom: Origins är fortfarande ett viktigt tidsdokument som erbjuder spelkontroll i klass med Capcoms bästa slagsmålstitlar, härligt färgglad grafik och spektakulära specialattacker.

Det som hindrar samlingen från att nå de riktigt höga nivåerna är faktiskt att spelen står i skuggan av dess uppföljare. Samlingens bakåtsträvande är nämligen både dess största styrka och svaghet samtidigt. Trots alla positiva sidor kan jag inte rå för att känna att spelen är en smula föråldrade. De senare delarna i serien har utvecklat och förfinat konceptet på en rad olika sätt och många av de nya elementen finns av förklarliga skäl inte med i Marvel vs. Capcom: Origins.

I senare delar har vi fått testa på betydligt fler spelbara karaktärer, vilket har ökat speldjupet och variationen rejält. Själva konceptet har också finslipats rejält genom åren och den extrema kaoskänsla från senare delar är inte riktigt lika framstående här. Att jag i Marvel vs. Capcom: Clash of Super Heroes endast kan välja två spelbara karaktärer gör också att det taktiska valet minskar. I senare versioner kan jag välja tre kämpar samt specialattacker och detta är något som jag verkligen saknar i Marvel vs. Capcom: Origins

Med det sagt handlar det fortfarande om två riktigt trevliga spelupplevelser, vars mekanik håller än i dag. De som vill se hur det gick till när Gambit spöade Mega Man för första gången bör definitivt kolla in Marvel vs. Capcom: Origins. Det är en retrodoftande smällkaramell som inte lär göra något slagsmålsfan besviken.