Biståndet: Ett svek mot de fattiga?

Vid debatten om biståndet i TV, torsdag 15 okt, där jag deltog, framkom ju att det råder en stor förvirring hur man definierar och beräknar kostnaderna för administration och byråkrati inom biståndet. Vad gällde Rädda Barnen - som där var på tapeten - varierade buden från 48 % enligt Sida till 13 % enligt Rädda Barnens egen representant. Detta gällde då endast en enskild organisation, dvs. det sista steget på den väg biståndspengarna kanaliseras. Jag hävdade, att tar man den sammanlagda andelen till byråkratin genom de tre stegen som mycket av pengarna kanaliseras till enskilda organisationer - 1. Sida, 2: Ramorganisation och 3: Enskild Organisation - kan den sammanlagda andelen till byråkrati uppgå till ca 70 %. Detta enligt följande beräkning:

1. Sida: Byråkrati: 6,2% (895 milj.). Kvar till fattiga: 93,8%
2. Svensk ramorg.: Byråkrati: 31% (86 milj.). Kvar til fattiga: 64,8%
3. Svensk Ensk Org.: Byråkrati: 55% (5,3 milj.). Kvar till fattiga: 30%

(2008, SEK)

Det är först i steg 3 som biståndet lämnar det svenska organisationsnätet och då har alltså ca 70 % gått till det biståndbyråkratiska komplexet och endast ca 30 % är kvar till de fattiga. Diskussionen om andelen till administration/byråkrati i TV programmet visade ju tydligt på behovet av en mer öppen och enhetlig redovisning. Det som biståndsministern hoppas på ska kunna ske genom användning av internet. Vi får se. Jag menar att det finns en djupare, dold problematik som vi först behöver ta itu med.

Översätter man mina beräkningar om 70 % till byråkrati till det svenska biståndet som helhet på ca 30 miljarder kronor eller ca 3 300 kr per person och år blir konsekvensen följande: En familj på fyra personer betalar genom direkta och indirekta skatter ca 13 000 kr om året till statliga biståndet. Av dessa kan alltså upp till ca 10 000 kr gå till byråkratin och endast ca 3000 kronor blir då kvar till de fattiga. Det som hela biståndet syftar till. Är svenska folket medvetet om detta?

Genom insamlingsgalor påverkas vi nu dessutom att ge ännu mer till samma organisationer som får den största delen av de 1,3 miljarder som redan går till just dem av våra skattemedel. Och det är hela tiden bilder på fattiga människor som finns på hemsidor och broschyrer för att visa vad bistånd handlar om. Knappast bilder på folk i kontorskomplex och konferensdeltagare på flotta hotell. Det som byråkratin handlar om.

Och det är här jag mår dåligt. Jag slog nämligen upp TV:s hemsida angående insamlingen Världens Barn och får då upp en bild på en gråtande tiggarpojke på järnvägsstationen i Calcutta i Indien. (Jag har varit där några gånger. På egen bekostnad. Fattigdomen tar en bokstavligen om benen.) Ett TV team hade också varit där och tagit några bilder. (Hur mycket kostade deras besök?) Den gråtande pojken finns med som en "gripande" bild. Som skall få oss att "gripa tag" i telefonluren och ringa in pengar till vad? Ja, inte kommer det den där killen till del. Det påstår man inte ens. Hur mycket kommer då faktiskt andra fattiga till del? Det vet vi inte heller. Men de som vet, hur reagerar dom?

Jag visade i slutet av debatten på ett fall av pensionsförmåner till generalsekretaren för SOS barnbyar. Det var ingenting jag tog ur luften. I Sidas egen tidning OmVärlden (3/2009 s 22) redovisas nämligen öppet, med bilder och allt, följande avseende pensionsförmåner för chefer i svenska organisationer som nu får stora inkomster från insamlingen för Världens Barn:

Vd:n för Kooperationen utan Gränser (som vi dessutom alla bidrar till med våra konsumkassar) får "en miljonpension från Kooperation utan gränser och Vi-skogen. I fjol avsattes 448 000 kr till Lennart Hjalmarsssons pension. Sedan 2001 ... har uppskattningsvis 2-3 miljoner kr avsatts till pensionen." (Hjalmarsson har dessutom sedan tidigare 1,4 miljoner kronor om året i pension från Kooperativa Förbundet. Kommer att ge honom sammanlagt ca 15 miljoner om han blir 80 år.).

Om generalsekreteraren i SOS Barnbyar, Elisabeth Andersson sägs att " fram till sin riktiga pensionsdag kommer hon att få 69 000 kronor i månaden från SOS-barnbyar. Det blir närmare 2,5 miljoner kronor utan att arbeta."

Är dessa exempel undantag? Varifrån tas pengarna som går till de här pensionerna? Från statliga biståndspengar eller insamlade medel genom tex. Världens Barn? Enligt "reklamen" är ju i stort sett alla pengarna avsedda för fattiga människor.

Från Frivilligorganisationernas Insamlingsråd (FRII) får vi veta i samma artikel i Omvärlden; vilket jag också citerade i TV programmet: Det finns inga etiska regler för vare sig förmåner, pensioner eller löner för de 87 medlemsorganisationerna.

Hur i all fridens dar skall vi förstå detta? Att vi skattebetalare och givare inte har med saken att göra? Erik Zachrison, generalsekreterare för just FRII säger nämligen vidare: - Varje organisation får själv bestämma pensionsavtal och liknande.

HUR SKALL VI TÄNKA OCH REAGERA PÅ DETTA?

Att det är rimligt att en vanlig svensk pensionär med kanske 10 000 i månaden i pension skall känna väldigt mycet för de där barnen på bilderna och ge - hur mycket? Men den Kära Syster Elisabeth eller Broder Lennart förväntas inte avstå en enda krona från sina miljonpensioner och ge åtminstone till just den verksamhet de själva leder. Som de förstås har en mycket bättre inblick i än vi ... Och kanske just därför avstår de inte en krona av sina miljonpensioner. De vet att så lite når fram i alla fall. Så det är ingen idé! Men vi, vi skall gå på insamlingsjippot?

ELLER HUR SKALL MAN TÄNKA?

Som jag sa i programmet: - Jag skänker inte en enda krona till Världens Barn insamlingen. Därför att jag bryr mig om världens fattiga barn. Vad gör jag i stället? Som en konsekvens av mitt möte med fattigdomen i Asien så sålde jag mitt hus i Göteborg 1972. Gav varenda krona jag fick över till just skolor och vaccinationsprogram bland de fattigaste i Indien och Pakistan. Och på den vägen är det: Jag ansvarar nu för utbildning av 27 000 barn, skollunch till 10 000 barn varje dag och hälsoprogram för 40 000 familjer.

Men kära "vanliga" svenska pensionärer: Behåll era pengar till bra tandvård, en utlandsresa, en ny klänning, blommar till era barn och godis till era barnbarn. Först bör vi som sysslar med bistånd föregå med ett så gott exempel - innan vi begär en enda krona av andra- att vi med öppenhet och ärlighet, utan undanflykter, kan se givare och skattebetalare rakt i ögonen och säga: Här har du näven kompis! Vi är tillsammans. Där är vi inte idag!

Om vi ska kunna bekämpa fattigdomen på riktigt måste vi börja med att se verkligheten som den ser ut, säger biståndsministern i en debattartikel (newsmill.se, 24/8 2009). Låt oss göra det.

Biståndet bygger på en NY EXPLOATERING av de fattiga i världen. Det är nämligen den fattiga människan och målet att förbättra hans eländiga levnadsförhållanden som fått rollen att bära upp och legitimera hela biståndet, även de ca 70 % som enligt mina beräkningar hamnar i biståndsbyråkratin.

Det är den nya bördan som vilar på den fattige, det är hans elände som utnyttjas. Biståndet blir så ett svek mot de fattiga. De ges rollen att legitimera stora uttag från skattemedel och stora gåvor vid insamlingar just därför att de är så många och så oerhört fattiga. I praktiken blir de sedan nästan helt ställda åt sidan. Medan vi gör internationell karriär. Man kan nämligen bli expert på de fattigas elände och leva osedvanligt gott på den kunskapen, utan att de fattiga får det ett dugg bättre. Vilket också framkom i TV debatten!

Biståndsministern skriver följande i tidigare debattartikeln (newsmill.se, 09-08-24): "Jag är inte nöjd förrän jag kan garantera, eller på ett övertygande vis leda i bevis, att svenska biståndsmedel i sin helhet verkligen bidrar till fattigdomsbekämpning". Hon tror "... att fler känner en särskilt stor besvikelse när skattepengar eller donationer som just är avsedda att bekämpa nöd och fattigdom ... hamnar i orätta händer.

Ja, vi är flera som känner besvikelse, men vad är "orätta händer"? Hur mycket skall vi ha i pensionsförmåner innan våra händer kanske blir "orätta"?

Biståndsministern talar om "nolltollerans mot korruption", men erkänner samtidigt att det kanske inte är möjligt eftersom "biståndet verkar i en miljö som i hög grad präglas av korruption" (debattartikel, newsmill.se, 09-08-24). Med "miljö" syftas här på korrupta förhållande i mottagarländerna, dvs. när kostnader anses som oegentligheter därför att de ej ryms inom det av oss upprättade regelverket.

Vad är då korruption i samband med bistånd?

1. Sida (sida.se 09-06-24): ... ett missbruk av förtroende, makt eller position som medför otillbörlig vinning.

2. Riksrevisionen (RiR 2007:20 s 13): Oegentligheter förekommer när någon utnyttjar sin ställning i en verksamhet för att skaffa sig egen otillbörlig vinning.. ... där enskilda befattningshavare... skaffar sig orättfärdiga förmåner inom ramen för den egentliga verksamheten, exempelvis genom att tillskansa sig omotiverade förmåner.
"Orättfärdiga förmåner" och "missbruk av förtroende" för ju tankarna inte bara till förhållandena i mottagarländerna, utan lika mycket till hela det byråkratiska komplex som byggts upp för att administrera biståndet. Kostnaderna inom detta komplex blir sällan illegala - eftersom vi själva bestämmer regelverket - men kan väl vara illegitima, orättfärdiga och därmed falla under definitionen av korruption ovan.

Det är i hög grad rimligt, att förutom den "illegala korruptionen" i mottagarländerna, vi också tar i beaktande den "korruption", som inte är emot regelverket men som ändå utgör en illegitim kostnadsfördelning. Detta i två avseenden;

• dels frågan om byråkratins storlek är rimlig; dvs. utgör detta en optimal fördelning av biståndsresurserna utifrån målet om effektiv fattigdomsbekämpning?
• dels frågan om "orättfärdiga förmåner." Idag finns det större skillnader i löner, traktamenten etc. bland svensk personal inom biståndssektorn än kanske någon annan verksamhet som drivs av skattemedel. Tar man sedan in existerande skillnader i t.ex. lönevillkor på 40-50 ggr, mellan s.k. lokalanställda och anställda direkt inom givarorganisationer, blir det hela groteskt. (Aja baja, inte med fingrarna i vår syltburk? Ser du inte på etiketten: Not for locals? ). Dessa skillnader aktualiseras inte i några revisionsrapporter, men skapar förstås i sig en "korruptionsmiljö". Våra illegitima förmåner blir legala, därför att de ryms inom regelverket, deras uttag snabbt illegala, om de så bara är ett tappat kvitto på en motorcykel (exempel i riksrevisionens rapport). Hur är nuläget? Färska siffror avseende situationen i Afgahnistan enligt en artikel, 'Gilded cage' lifestyle reveals the ugly truth about foreign aid in Afghanistan, i tidningen The Idependent, 1 maj 2009: Utländska experter har mellan 200 000 till 330 000 kr/mån i lön medan en lokalanställd har ca 500 kr/mån, dvs en skillnad på ca 500 ggr!

När det gäller byråkratins storlek menar jag försås att det gått för långt. Men tyvärr, om man ser till hur det varit tidigare i kampen mot korruptionen (antikorruptionsverksamhet) så har den enda effekten varit att byråkratin ökat.

När olika lobbygrupper går ut i debatten och säger: Vi tycker att bistånd även i fortsättningen ska användas för att bekämpa korruption (newsmill.se 2009-08-27) Innefattar man i "att bekämpa korruption" även att bekämpa de orättfärdiga förmåner som t.ex. ovan redovisa pensioner utgör. Talesmännen och kvinnorna för de här lobbygrupperna lever ju nämligen själva ganska gott på biståndsmedlen som skulle gå till de fattiga. Vi slår liksom knut på oss själva. När vi söker bekämpa den s.k. illegala korruptionen i mottagarländer och brukar biståndsmedel till detta, ökar den illegitima korruptionen, dvs kostnader för själva kontrollapparaten, för revisorer och konsulter. Nettoeffekten blir än mindre till den fattige!

Fråga: Vad finns det i tidigare erfarenheter som visar till att "revisionskulturen" och konsultverksamhet är det vi ska lita till när det gäller att bekämpa korruption och öka effektiviteten inom biståndet?

Sida svarar faktiskt själva på denna fråga i sin tidning Omvärlden, (22/2009): Under rubriken: Svenska konsulter får underkänt står att läsa:
Sidas bistånd utvärderas för dåligt. Efter det att fem experter läst 34 utvärderingar Sida publicerat mellan åren 2003-2005 blir slutsatsen: "Alltför många granskningar håller inte måttet.". - Vi har länge känt till att kvaliteten brister i utvärderingarna, säger chefen för Sidas sekretariat för utvärderingar, UTV. Han anser vidare att de metoder som används i utvärderingarna är för dåliga. "Ibland framgår det inte hur konsulterna kommit fram till sina slutsatser. Det gör att man kan betvivla hur tillförlitliga slutsatserna är." På frågan om slutsatserna i de utvärderingar som hittills gjort är användbara, blir svaret från chefen för UTV: - Inte alltid. Råden i vissa utvärderingar bör man inte följa. Vad ska man göra åt detta framöver? Man ska söka stötta handläggare på Sida "att granska och godkänna rapporterna" men: Bristerna på konsultsidan är däremot svårare att göra något åt." enligt chefen för UTV.

En fråga som inte besvaras är: Hur mycket kostar denna undermåliga verksamhet?

Låt oss då se klart följande: Mer kontroll och undermåliga konsultrapporter höjer förstås inte kvalité eller effektivitet i biståndet ett enda dugg, eftersom frågan om det blir bättre för de fattiga faktiskt exkluderas.

Bistånd utvärderas inte nu i förhållande till frågan om de fattiga fått det bättre. Gjorde man det skulle misslyckandet stå klart: Dessvärre har den samlade andelen av världens befolkning som är fattiga inte minskat. Tvärtom har den till och med ökat (Sidas hemsida, 20090611) Men endast om de fattigas levnadsförhållanden förbättras kan det vara legitimt att fortsätta att avsätta miljarder av skattemedel till s.k. fattigdomsbekämpning.

Man kan idag tala om en "biståndsbubbla" - i analogi med vissa andra bubblor - som har blåsts upp ganska ordentligt genom åren. Men som är ganska tom vad det gäller innehållet; att åstadkomma att de fattiga får det bättre. Det har aldrig anslagits så mycket till bistånd som under 2008 (Bara från OECD länder 119,8 miljarder dollar). Samtidigt har det kanske aldrig blivit så många fler fattiga på ett år som under 2008. När kommer biståndsbubblan att brista? Ser man utifrån den fattigas intresse får man hoppas att det sker snart

När jag ifrågasätter biståndets nuvarande former - bl.a. den oerhörda byråkratiseringen - så gör jag alltså det utifrån solidaritet med fattiga människor i världen. Jag vet förstås att viss byråkrati behövs. Men frågan är hur mycket? Vad är rimligt?

Det är bråttom att göra något annorlunda. Världens fattigaste föds, lever och dör fattiga under tiden vi pratar om fattigdomsbekämpning. De vet inte ens om, att vi är så bekymrade över deras rättigheter, i ord och skrift. Som det nu är, kommer inte heller nästa generation fattiga att få uppleva sina berömda rättigheter. Så länge de lever. Därför förskjuter de fattiga hoppet om en rättvis värld till andra sidan graven.

I definitionen av korruption och oegentligheter bör nu därför tidsaspekten tas med. Ty de fattiga väntar fortfarande på det där bättre livet. Därför följande förslag till definition av korruption:
Att biståndsmedel som avsätts till fattigdomsbekämpning inte kommer de fattiga till del, på så sätt att de - inom rimlig tid och i rimlig mån - kan förbättra sina levnadsvillkor.

Utifrån denna definition är ju mycket av biståndet korrupt! Och det blir inte mindre korrupt genom mer kontroll och mer revision - mer byråkrati Eftersom vi inte vill se, att som revisionskulturen för närvarande fungerar i biståndssammanhang, leder det ofta till att den illegitima korruptionen ökar medan vi ändå inte kommer åt den illegala. Vi ska i biståbdssammanhang "vidta rättslig åtgärder mot dem som som kan misstänkas för korruption eller annan otillbörlig vinning" i mottagarländer. När kommer den första lagföringen mot att svenskar har brutit mot någon korruptionsparagraf?

Eftersom biståndet inte fungerar och inte har förbättras ur de fattigas synpunkt, vad göra? Ibland måste man överge och rasera det gamla för att utveckla något nytt. Nu låter vi OECD:s biståndskommitté DAC och FN ge oss pluspoäng när det gäller biståndets omfattning. Men det är inte de fattiga i världen - vars levnadsvillkor biståndet avsåg att förbättra - som ger oss de poängen.

Rodney Åsberg (3 artiklar)

Anmäl

Vad är att Milla?

Milla är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger.



Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/12609

4 kommentarerSkriv kommentar
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tack för din medverkan!
Om du är inloggad kan kommentaren omedelbart läsas av alla när du publicerar den. Om du inte är inloggad skickas den till redakören för godkännande.

"Men den Kära Syster Elisabeth eller Broder Lennart förväntas inte avstå en enda krona från sina miljonpensioner och ge åtminstone till just den verksamhet de själva leder. Som de förstås har en mycket bättre inblick i än vi ... Och kanske just därför avstår de inte en krona av sina miljonpensioner."

Hur vet du att Syster Elisabeth och Broder Lennart väljer att inte hjälpa till ekonomisk? Dina slutsatser är lite väl långtgående och verkar baseras på spekulationer.
Du skriver om fattigdomen som ökat, som om det vore biståndsorganisationernas fel. Är det inte snarare en politisk fråga än en biståndsfråga? Om det råder krig runt om i världen som försämrar levnadsvillkoren för så många, så kan väl inte problemet ligga hos hjälporganisationerna. Är det då inte viktigt att hjälporganisationer genom t.ex påverkansarbete når fram till de styrande i krigshärdarna? Det är just kostnader för sådant arbete som gör att gränsen mellan administrationskostnader och direkthjälp är rörlig. Sedan så är arbetet mer tungrodd i t.ex länder som är krigsdrabbade och jag kan tänka mig att det kan öka på de administrativa utgifterna ganska rejält. Du tar upp den högsta siffra du kan hitta istället för att se till genomsnittssiffran. Förutsättningarna i många länder förändras hela tiden och det gör att det inte går att sätta upp ett sådant räknestycke som du gör.
Här skulle jag vilja göra en jämförelse: Det är som att någon skulle påstå att jag är kriminell för att jag snattade en gång när jag var åtta år, utan att nämna att jag avhållit mig från sådant sedan dess. Påståendet om snatteriet skulle vara fakta, men bilden blir fel när resten inte nämns. Jag ser det som att missbruka fakta.

I debattprogrammet nämner du att Rädda Barnen skulle kunna använda 25 % av insamlade medel för tsunamiskatastrofens offer, till administration. Det sa du på ett sätt som var allt för lätt att tolka som att de HADE gjort det. Tack och lov så blev det reaktioner på det och du blev tvungen att förtydliga ditt uttalande.

Du nämner summor som avsatts för pensioner och du tar totalsumman som givetvis låter enorm. Delar man upp den på de nio åren det talas om, så låter det inte lika illa. Det samma gäller den pension du räknat ut att Hjalmarsson skulle få om han lever till 80 års ålder. Din debatteknik verkar vara att använda storsläggan. Jag tycker också att dessa pensioner är på tok för höga men jag tycker att de borde redovisas som årsinkomst eller vad det utgör per månad. Att använda storsläggan ger inte alltid den effekt man hoppats på.

När du hänvisar till biståndsministerns artikel så känns det som en blandning av äpplen och päron. Ministern talar om skattepengar och inte om frivilligorganisationer. Det är oerhört viktigt att inte blanda ihop de två formerna av bistånd. Frivilligorganisationerna och staten har inte samma arbetssätt och heller inte samma förutsättningar.

Alla organisationer bör granskas, men det skall göras seriöst och opartisk. Vilket vare sig du eller Lars Åberg verkar göra. Alla organisationer behöver se över sitt arbetssätt med jämna mellanrum då ingen är perfekta. Seriös granskning och konstruktiv kritik är ett sätt att se till att organisationerna gör sitt yttersta för att hjälpa de som skall hjälpas. Sådan granskning och kritik välkomnas nog av de flesta.

Jag hoppas att du inser att alla inte kan göra det val som du gjorde för att hjälpa utsatta människor. Din insats var/är beundransvärd och skall inte på något sätt förminskas. Det känns dock som att det nämns för att understryka hur lite alla andra gör. Hur ser du på den insats vi "gräsrötter" gör i frivilligorganisationerna?

Jag skulle önska att vi kunde få se en lite mer balanserad och verklighetsnära analys av hjälporganisationerna framöver. Fel och brister skall påtalas, men man bör hålla sig till fakta och avstå från spekulationer.
Eller har du bevis för att Syster Elisabeth och Broder Lennart inte är villiga att hjälpa utsatta barn...

Detta är mina högst personliga reflektioner efter att ha sett "Debatt" och läst din artikel.

Permalänk | Anmäl #1 Marina Iren Engan, 2009-10-19, 22:24

Jag har själv alltid varit skeptisk till att ge pengar till olika biståndsprojekt utan att kunna sätta fingret på vad det är som orsakat skepticismen. Men jag tror att du Rodney Åsberg satte pricket över i:t. Jag håller med dig om mycket i det du skriver och tycker att det var på tiden att någon kunnig i frågan kom ut offentligt och talade om hur det ligger till.

Jag tycker det är svårt att sätta sig in i alla siffror och uttalanden eftersom jag inte är så insatt i ämnet. Men att få den här brutala sanningen presenterad är en stark väckarklocka som på något sätt ändå alltid har varit på känn som vi alla borde ta på allvar. Sen att vi ändå finasierar de statliga biståndet via våra skattepengar trots att vi i andra fall har valt att inte ge bistånd är ett faktum som inte går att göra något åt. Förutom än att det krävs ordentliga skärpningar, våra skattepengar måste användas på ett rimligt och etiskt korrekt sätt. När man betalar skatt visar man att man litar på samhällets struktur och regeringen, det är dags för dem att visa att de är värda medborgarnas förtroende. Men hatten av för biståndsministern som, om jag förstått det rätt, verkar vara medveten om biståndets baksidor. Det är alltid ett första steg mot en sund utveckling!

Det är alldeles för få offentliga röster som kritiserar hela biståndsverksamheten. Utan kritik utvecklas mycket åt fel håll även om det från början är väl menat.

Som det ser ut idag tror jag att vi invandrarfamiljer (som anses tillhöra arbetarklassen rent generellt) har bättre och effektivare "biståndsprojekt" där vi ger en större del pengar tagna ifrån våra lågavlönade jobb med en trovärdig och billig mellanhand som levererar pengarna direkt till våra släktingar/vänner/andra behövande i hemlandet som vi även sen får leveransen både bekräftad och uppföljd tack vare de täta kontaktförbindelserna vi har. Att en välutvecklad stat i västvärlden inte klarar av att ge bistånd utan att en hel del byråkrater ska ha för mycket utav kakan är skamligt. Att staten Sverige inte klarar av att göra det samma som en större del invandrarna i landet redan gör är en fråga värd att uppmärksammas.

Jag ger hellre pengar till min pappa som ser till att de kommer fram till hans familj och deras grannar så att de kan bygga hus och utbilda sig istället för att donera till alla välgörenhetsgalor på TV. Till skillnad från galorna så tar inte pappa en del utav pengarna till sig själv (trots sin otroligt låga lön).

Utan pengarna kommer fram till behövande i syfte att bekämpa fattigdomen, inom rimlig tid och i rimlig mån, så att de kan förbättra sina levnadsvillkor. Det är inget flummigt sätt att ge pengar på utan det är pengar med ett mål såsom utbildning, husbygge, mat för dagen osv.

Idag känns det tryggare att ge pengar till mina föräldrar som i sin tur ger till behövande, än att donera till svenska biståndsprojekt. För de som inte har sådana kontaktnät som jag har kan man alltid göra som Rodney Åsberg, då menar jag inte att alla ska sälja sina hus utan att man i direkt kontakt med utsatta barn finansierar de lokala projekt som oftast redan finns på plats.

Permalänk | Anmäl #2 Miriam Tesfamariam, 2009-10-22, 12:44

Svar till: Marina Iren Engan

Svar: Rodney Åsberg

Först vill jag tacka för Dina kommentarer och vill säga, att jag har djup respekt för fotfolket i olika organisationer, som bidrar med frivilliga insatser: Står där med insamlingsbössorna och stickar sina grytlappar etc. Det är ju inte dem jag ifrågasätter.
Som Du kanske kan förstå, så ser jag på biståndskomplexet utifrån min nära kontakt och arbete med väldigt många, mycket fattiga människor i Indien och Pakistan. Som inte har en aning om att vi är så bekymrade över deras mänskliga rättigheter. Senast jag lämnade, i mitten av maj, stod killen där i tegelbruket i hettan. Polioskadad och lutade sig mot sin långa käpp: Please help us!
Jag söker faktiskt en koppling mellan dessa fattigas bön (som ofta ingen hör) och vanligt hederligt folk i Sverige som vill hjälpa. Däremellan har det, som jag ser det, uppkommit en stor kader av byråkrater som utnyttjar de fattigas elände för egen karriär. Som jag sagt många gånger: Man kan bli expert på världens elände och leva osedvanligt gott på den kunskapen. Utan att en enda fattig får det bättre. Det är det gigantiska byråkratiska komplex jag ifrågasätter. Absolut inte det ärliga uppsåtet hos Dig min Syster.

Så till lite konkreta svar på Dina undringar:

1. Du tycker att jag tar till ”storsläggan”, dvs. det värsta exempel man kan hitta. Jag är ingen journalist som har möjlighet att kräva ut information från alla organisationer för att få fram ett medeltal på andelen byråkrati. Men jag hade tillgång till räkenskaperna från just Sida, en ramorganisation och en s.k. enskild organisation, som just presenterades för mig som föredömlig när det gäller sitt biståndsupplägg. Lägger man ihop vad som då sammantaget går till byråkrati och stannar inom det svenska organisationsnätet blir det just 70 %.

2. Du tycker att jag blandar äpplen och päron när jag slår samman skattepengar till statlig biståndsverksamhet med frivilligorganisationer. Det är faktiskt inte jag som gör det utan frivilligorganisationerna själva. De får tillsammans ca 1,3 miljarder om året av skattepengar från Sida. Rädda Barnen får t.ex. 130 Mkr och Kooperation utan Gränser 160,5 Mkr av skattepengar under 2009. I de redovisningar som sker till Svensk Insamlingskontroll, SFI som ”kontrollerar” s.k. 90 - konton , anges faktiskt de totala inkomsterna – inte bara de som insamlats via 90-konton utan också från Sida, företag och andra organisationer - och ställs mot den övergripande utgiftsposten ”Ändamålskostnader”. Och det är här jag menar förvirringen uppstår, eftersom så oerhört mycket kan bakas in i just denna post. Bland annat mängder av kostnader för byråkratin. Vad som inkluderas här, är inget som egentligen SFI kontrollerar, utan det faller på varje organisations egna revisorer. Och det kan jag försäkra dig, att det är inte bara det som gemene man skulle kalla ”når ut till de fattiga”. SFI kontrollerar att man inte har mer än 25 % i s.k. insamlingskostnader. Och det blir ju ganska mycket (50 milj.) om man t.ex. får in 200 miljoner kronor till tsunamiskatastrofens offer. Jag håller med Dig, att det var bra att man genmälde från Rädda Barnen. Jag ville ju just påpeka, att SFI:s verksamhet inte innebär någon faktisk kontroll, utan det är upp till oss gemene man att utöva den. Och det är ju inte alltid så lätt!

3. Du tycker att pensionerna borde redovisas som årsinkomst eller vad de utgör per månad. Jag vet inte om det gör så stor skillnad. I artikeln i Sidas tidning Omvärlden (3/2009) som jag hänvisar till står det t.ex. om Elisabeth Andersson, generalsekreterare SOS Barnbyar, ordagrant följande: ”Fram till sin riktiga pensionsdag kommer hon att få 69 000 kr/mån från SOS Barnbyar. Det blir närmare 2,5 miljoner kronor utan att arbeta. Varför? - Idén kom från Elisabeth själv. Och vi i styrelsen tyckte att det är bra att ha en flexibilitet i ledarskapet.”
Detta är alltså extra pensioner utöver vad hon får baserat på lönen. Efter TV debatten i torsdags (15/10) hade ju Dagens Nyheter en stor artikel (18/10) om ersättningar till just befattningshavare inom olika frivilligorganisationer. Där framgår att Elisabeth som generalsekreterare för SOS Barnbyar har en lön på 847 000 kronor om året.
För mig har riksrevisionens definition av korruption ”när enskilda befattningshavare ... skaffar sig orättfärdiga förmåner inom ramen för den egentliga verksamheten, exempelvis genom att tillskansa sig omotiverade förmåner” lett till följande fråga: - När har svenskar - som befattningshavare inom en verksamhet som har fattigdomsbekämpning som mål- beviljat sig sådana förmåner, att de kan anses ORÄTTFÄRDIGA. Kanske inte olagliga, dvs. utanför regelverket eftersom man bestämmer det själva - men illegitima/orättfärdiga! Hur skall det avgöras? Och av vem?
Det är ju här som jag blir närmast förtvivlad när vi från Frivilligorganisationernas Insamlingsråd (FRII) får veta i samma artikel i Omvärlden, vilket jag också citerade i TV programmet: ”Det finns inga etiska regler för vare sig förmåner, pensioner eller löner för de 87 medlemsorganisationerna. Med tillägget: -Varje organisation får själv bestämma pensionsavtal och liknande. Men det är viktigt att öppet redovisa eftersom vi är en förtroendebransch.”

4. Det är ju här jag ställer just frågan: HUR SKALL VI TÄNKA OCH REAGERA PÅ DETTA?
Du skriver: Hur vet du att Syster Elisabeth och Broder Lennart väljer att inte hjälpa till ekonomisk?
Du har förstås rätt. Jag vet inte det. Och jag säger inte heller att jag vet. Men jag tror mig veta, att hade man avstått från del av miljonpensioner och del av höga löner så hade vi nog fått veta det. Eller?
De flesta som deltar i biståndsdebatten – även journalister på Sidas tidning Omvärlden- får sin utkomst från biståndspengar. Och det finns ett innegäng bland biståndbyråkrater som vandrar mellan statliga organ och frivilligorganisationer inom det biståndsbyråkratiska komplexet. Och det är så, att man faktiskt kan tillskansa sig högre förmåner inom frivilligorganisationerna än man kan inom den av enbart skattemedel bedrivna verksamheten inom statliga organ. När insamlade medel från allmänheten kommer till- där förstås TV kanaler och telebolag också har ett intresse - så kan man faktiskt öka på sina förmåner avsevärt. Man har ju här ”inga etiska regler” och kan därför också gå utöver begränsningarna inom statliga regelverk.
Detsamma gäller när personer pensioneras från Sida eller utrikesförvaltningen och bildar egna konsultbolag. En mycket lukrativ verksamhet. Sida handlade tex. upp konsulttjänster för 1,2 miljarder kronor 2006. Det är dessa konsulter som genomför s.k. systemrevisioner av ”frivilligorganisationer” (som Du vill kalla dom) som det talades om i TV debatten. De har förstås också ett stort egenintresse i att få nya uppdrag. Frågan är om de behöver känna så mycket för de fattiga?

Till slut: Det verkar vara så, att det blir lämnat till vanligt folk - som inte har sin utkomst inom det biståndsbyråkratiska komplexet - att utöva en kritisk granskning och dra gränsen för vad som är rimligt och rättfärdigt - sett ur de fattigas perspektiv – när det gäller pengar till förmåner, löner, pensioner etc. som kommer från våra skattemedel och insamlade medel.

Permalänk | Anmäl #3 RÅ, 2009-10-22, 17:30

Tycker att det är helt intressant debattartikel. Konkret fakta och information presenteras.

Jag har också funderat mycket på varför detta händer!
Varför bistånd pengar ska göra rika ett få antal personer genom höga löner och pensioner samt bekosta byråkrati och administration medan det riktiga ändamålet hamnar i second level. Otroligt!

Man behöver inte direkt skänka pengar till dessa galor eller pretentiösa tillställningar eller stora organisationer som spenderar bara i administration utan snarare man kan vända sig till små hjälporganisationer som inte har sådan struktur och som ändå är lika eller mer effektiva, där man som donator kan verkligen se resultat och påverka.

Det skulle vara intressant att höra SIDA, Rädda Barn, Världens Barns opinion gällande denna artikel. Hur kan de motsäga detta? Mållös skulle jag tänka mig.

Permalänk | Anmäl #4 José Namén, 2009-10-23, 09:49

Klicka här för att kommentera