Ska Sida börja ta Ostrom på allvar nu?

Elinor Ostrom får i år Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för sin analys av ekonomisk organisering, särskilt samfälligheter. Det är också hennes insatser inom detta område som nu diskuteras mest.

Det finns dock andra delar av Ostroms forskargärning som har starkare anknytning till Sverige, men som av vissa skäl inte fått alls den uppmärksamheten de förtjänar. Det handlar om hennes arbete med utvecklingsbistånd.

I början av 2000-talet fick Ostrom, tillsammans med ett forskarteam från hennes University of Indiana, i uppdrag av Sida att i en omfattande studie undersöka hur incitament hos såväl givare som mottagare påverkar biståndets hållbarhet, det vill säga dess långsiktiga effektivitet. Ostrom är en hederlig forskare av klass och redogjorde för den vetenskapliga kunskapen om bistånd och utveckling och för resultaten av en omfattande undersökning av det svenska biståndsetablissemanget. Men eftersom budskapet hade politiskt obehagliga konsekvenser tystades rapporten ned. Sidas svar kan sammanfattas med: "Vi håller inte med". Nu när Ostrom uppmärksammats med nobelpriset finns det anledning att återkomma till hennes slutsatser.

Trots att Ostrom är statsvetare verkar hon i den tradition som kallas Den nya institutionella ekonomin ("New Institutional Economics"), en disciplin som grundats av bland andra en annan icke-ekonom till Nobelpristagare, ekonomisk-historikern Douglass North, och som fått ett kraftigt uppsving de senaste decennierna.

Även om det finns oenighet om definitionerna råder det numera konsensus i forskarvärlden om att den viktigaste utvecklingsfaktorn är länders institutioner. I enlighet med Norths insikter styrs ett lands långsiktiga utveckling av de institutioner som i sin tur skapar incitament för mänskligt beteende. Och utveckling är inget annat än summan av alla människors beteende. Den avgörande frågan för ett lands utveckling är således om människorna där har incitament att bete sig "utvecklingsvänligt", det vill säga för ett lands politiska ledning att föra en utvecklingsfrämjande politik och för människor i allmänhet att agera produktivt.

I rapporten till Sida formulerade Ostrom och hennes kollegor det hela så här (rapporten är på engelska, översättningen är min):

Internationellt bistånd syftar till att hjälpa människor i mindre utvecklade länder att ta sig ur fattigdom, som skapats av den stora mångfalden av ofta olösta eller dåligt lösa problem relaterade till kollektivt handlande ("collective action"). Såvida utvecklingsbiståndet inte angriper frågan om incitamenten i de underliggande collective action-problemen, kommer det sannolikt att vara ineffektivt eller, värre, kontraproduktivt.

Ostrom och kollegorna hade alltså gjort en omfattande genomgång av den vetenskapliga kunskapen om bistånd och institutioner och sagt att det finns stor risk för att biståndet gör mer skada än nytta, eftersom det inte riktar sig till utvecklingens viktigaste faktorer, och i stället förvärrar dem. Det struntade Sida i.

Allt mer forskning pekar vidare på att bistånd tenderar att försämra institutionerna i de länder som tar emot bistånd, särskilt i de länder där biståndet utgör en stor andel av BNP, något som förstärks av den pågående landkoncentrationen. Kostnaderna för en dålig politik minskar, incitament snedvrids, korruption och privilegiejakt stimuleras, det blir svårare för människor att utkräva ansvar av politiker, politisk instabilitet skapas och demokratin undergrävs. Det har också visat sig svårt att påverka institutionerna i fattiga länder utifrån, eftersom dessa uppstår och formas av mänsklig samverkan under lång tid.

Ostrom pekar också på att det i biståndssammanhang så populära talet om lokalt ägarskap av biståndet mycket väl kan utgöra en del av problemet. Till exempel kan givande av ökat "ägarskap" till en myndighet i mottagarlandet förstärka maktasymmetrier, det vill säga förvärra den destruktiva politiska maktutövning som är en av huvudorsakerna till bristen på utveckling. Det är dumt att ge större makt till människor som använder makten i utvecklingsdestruktiva syften.

Detta är inga nyheter för den som har ork och intresse nog att sätta sig in i de senaste rönen i utvecklingsforskningen. Det är också huvudpoängen i min bok Gör ingen skada - biståndets hippokratiska ed, som kom i våras. En bok som avfärdades som ointressant av det svenska biståndsetablissemanget.

Även om det var Sida som begravde Ostroms rapport ska det sägas att detta primärt inte är myndighetens problem. Sida har ett politiskt uppdrag att rätta sig efter. I stället är det politikernas ansvar att ta till sig de vetenskapliga insikterna i de policyområden de har ansvar för. Problemet är att de inte har något att vinna politiskt på att agera utifrån denna kunskap. Det är ett sisyfosarbete av rang att förklara allt detta för väljarna, som ofta inte har bistånd eller globala utvecklingsfrågor högt upp på agendan. Samtidigt har de 180 miljoner kronor av inhemsk propaganda från biståndsindustrin att förhålla sig till.

Politikerna har alltså starka incitament att fortsätta med business as usual. Och i stället för det inopportuna och svårfångade "institutioner" väljer regeringen att prioritera politiskt mer bekväma begrepp som kvinnor, miljö och demokrati/mänskliga rättigheter, utan någon som helst idé om hur biståndet ska leda till några förbättringar inom dessa områden .

Nu när Ostrom fått nobelpriset har politikerna åtminstone en uppmärksammad auktoritet att hänvisa till och har det således politiskt lättare att påbörja ett arbete med att förankra verksamheten i vetenskapen. Världens fattiga skulle ha mycket att vinna på att biståndsetablissemanget faktiskt började lyssna på forskarna.

Fredrik Segerfeldt (12 artiklar)
http://www.metrobloggen.se/segerfeldt

Anmäl

Vad är att Milla?

Milla är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger.



Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.