Det handlar om demokrati

Den första frågan är förstås varför korruptionen är så omfattande?

Jag kom just hem från norra Mocambique där vi på IDEA har inlett en kartläggning av hur det demokratiska systemet, folkligt deltagande och ansvarsutkrävande, fungerar för att ge hälsa, utbildning och rent vatten till folk på landsbygden. Våra preliminära slutsatser är att systemet för deltagande och ansvarsutkrävande är extremt svagt. Parlamentariker följer inte vad som sker på regional/lokal nivå och återkopplar på central nivå. Politiska partier deltar i valen, men fungerar inte som bärare av folks röst i ekonomiska och sociala frågor. Medias granskning av makten är icke-existerande på lokal nivå. Bönders föreningar och trosbaserade samfund är organisationer som människor deltar i och driver sina frågor, men de är svaga p g a bristande pengar och kapacitet.

Grundorsaken till korruptionen är att de demokratiska strukturerna är för svaga i många utvecklingsländer. Det enda långsiktiga sättet att bekämpa korruption - av såväl svenska som utvecklingslandets egna resurser - är att bidra till byggandet av demokratiska strukturer så att folk kan göra sin röst hörd och utkräva ansvar.

Det paradoxala med biståndet är att det - trots ett visst demokratistöd - kan vara en bidragande faktor till det svaga demokratiska systemet i många utvecklingsländer.

Givarländerna förmedlar allt mer bistånd genom partnerlandets egen budget. Detta utgör ett viktigt steg mot att stärka ett lands möjlighet att själva styra sin utveckling. Men givarna accepterar också att ge bistånd på basis av fattigdomsstrategier som saknar demokratisk beslutsgrund. Strategierna utformas av landets regering och är ofta pådrivna av givarna själva. Det innebär att parlamentariker och politiska partier förbigås. De är ej med i utformningen av och översynen av landets ekonomiska och sociala prioriteringar. På IDEA har vi bl a gjort en undersökning av de politiska aktörernas roll i biståndet i Senegal som visar på att parlamentariker och politiska partier spelar en minimal roll i utformning av och översynen av biståndet. De vet ej vart biståndet går eller vilka lån från de internationella finansiella institut som landet tar. Det blir omöjligt för de politiska aktörerna att delta i och granska resursfördelningen. Deras legitimitet undermineras, trovärdigheten i deras roller, och därmed det demokratiska systemet.

Den kanske viktigaste, granskande "fjärde statsmakten" - media - är oerhört svag utanför storstäderna och saknar givarstöd i någon större omfattning Andra aktörer som biståndet förbiser är samfund, fackföreningar och organisationer som har en medlemsbas och faktiskt representerar särskilda intressen hos folk.

Givares perspektiv på ansvarutkrävande är ofta att det är något statliga institutioner och enskilda organisationer ska göra, snarare än politiska aktörer, media och intresseorganisationer. Men de enskilda organisationerna på lokal nivå i Mocambique, t ex, är beroende av ett nära samarbete med den lokala regeringen för att få göra sitt arbete inom hälsa, utbildning, vatten och sanitet. Det är svårt för dem att granska och kritisera administrationen. Dessutom är de beroende av bistånd så de följer vad givarländer ber dem göra och ändrar sina naturligtvis sina programinriktningar efter vad givarländerna för stunden tycker är angeläget. Detta system saknar folkligt deltagande. Och vem granskar givarna?

Givarländerna - genom det sätt på vilket de förmedlar bistånd , vilka frågor de driver, vilka de stödjer och vilka de inte stödjer, hur och i vilken omfattning - kan alltså försvaga och snedvrida det demokratiska systemet och det lokala ansvarsutkrävandet.

Två faktorer ska läggas till ekvationen. Det ena är att maktkoncentrationen i många utveckligsländer är oehörd. Den sittande regeringen har i princip all makt - över politiska beslut, finasiella resurser och säkerhetsorgan. Denna "vinnaren-tar-allt" situationen och de mäktiga regeringarna är skadliga inte bara för demokratin, utan även för fattigdomsbekämpning. Det finns ju ingen motkraft.

Den andra faktorn är att det finns i princip inga andra resurser än bistånd och regeringens intäkter. Den sittande makten kontrollerar resurserna och använder dem ofta för att bibehålla makten. I politiskt polariserade samhällen som Uganda och Mozambique, karaktäriserade av auktoritära regimer och svaga motkrafter, kan sektor- och budgetstöd kritiseras för att det ger resurser till en politisk aktör, snarare än att ställa det till landets förfogande. Risken är att givare - omedvetet och ovilligt - stärker koncentrationen istället för fördelningen av makt. Det innebär också att politiska partier, media, fackföreningar, eller andra aktörer helt enkelt inte har resurser att spela sin avgörande demokratiska funktion.

Vi på IDEA har nyligen inlett ett långsiktigt arbete med att stärka folks deltagande och inhemskt ansvarsutkrävande kring utvecklingsfrågor. Vi kommer att föra diskussioner internationellt , ta fram ny kunskap, jämföra erfarenheter från olika delar av världen, utveckla praktiska metoder och samarbeta med länder i nord och syd. Syftet är lika mycket att bidra till utveckling som att fördjupa demokratin. Där bistånd utgör en omfattande del av landets resurser kommer vi att granska givarnas inflytande på det demokratiska systemet.

Anna Lekvall (1 artiklar)

Anmäl

Vad är att Milla?

Milla är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger.



Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.