Flytta fokus från bistånd till frihandel

Svenska medier uppmärksammade nyligen att det svenska biståndet nästa år troligtvis kommer att minska som en följd av dagens svåra ekonomiska läge. Precis som Magnus Lindell, biträdande generaldirektör på Sida, konstaterar finns det anledning att oroa sig över vilka konsekvenser detta kommer att få. Biståndet spelar fortfarande en viktig roll för utvecklingen för demokrati, mänskliga rättigheter och välstånd. Att nu biståndsnivåerna över hela världen beräknas minska är därför bekymmersamt.

Nedskärningarna i biståndet är dock inte endast av ondo; de ger oss en möjlighet att skifta fokus från de rika ländernas bidrag till de fattiga länderna, och istället koncentrera oss mer på vad som troligtvis är den bästa lösningen både på världsfattigdomen och på den pågående globala finanskrisen - ökad frihandel.

I Sverige har många politiska partier, precis som i andra länder, i decennier uppehållit sig vid tanken att biståndet ska uppgå till minst en procent av BNI. På inget annat område finns sådana mål; ingen kräver att vården, socialbidragen eller utbildningen ska vara en fast procentsats av landets årliga faktorjusterade produktion. Det kvantitetsfixerade enprocentsmålet handlar kanske om att stilla ett dåligt samvete för utvecklingsländernas situation; man vill intala sig att man ger tillräckligt mycket, snarare än att maximera nyttan per spenderad krona.

Den borgerliga alliansen gick till val år 2006 på att man skulle skapa jobb. Hög sysselsättning genererar utveckling och välstånd, hette det. Inför valet 2010 lär både alliansen och vänsterblocket försöka framstå som det mest jobbskapande regeringsalternativet. Av denna anledning är det därför något besynnerligt att flera riksdagspartier fortfarande uttryckligen stöder enprocentsmålet i sina handlingsprogram. Om man nu vill att svenska folket ska ha arbete i så stor utsträckning som möjligt, bör inte samma resonemang gälla för exempelvis afrikaner och latinamerikaner? När man talar om den svenska välfärden dyker ofta risken för bidragsberoende upp, men alldeles för sällan diskuteras faran med att försätta fattiga länder i biståndsberoende.

Biståndet kan bidra till att skapa arbetstillfällen främst genom att förbättra de grundläggande förutsättningarna: hjälpa till att få människors basala behov uppfyllda, finansiera utbyggnad av infrastruktur, import av modern jordbruksteknologi och utveckling av utbildningssystemet. Dock kan bistånd som enskild åtgärd aldrig konkurrera med frihandel om att skapa jobb och hög ekonomisk tillväxt. Om inte dagens höga biståndsnivåer i väst kombineras med minskad protektionism riskerar vi att göra väldigt lite nytta för världens fattiga och behövande. Det är inte u-landshjälp till ett värde av en, två eller fem procent av västvärldens BNI utan det är ökad frihandel som kommer att lyfta människor ur fattigdom. Denna syn delas dessutom av många av de fattiga människor som vi i väst vill hjälpa.

Experter inom utvecklingsfrågor som exempelvis professor Ethan B. Kapstein betonar att de flesta afrikaner hellre ser ökad handel, investeringar och fler skapade arbetstillfällen än ökat bistånd. Det är föga oväntat. Idag vet vi att frihandel leder till ökat välstånd, pressade priser och ökad produktutveckling. Att sänka eller ta bort handelshinder gynnar således inte bara människor som bor i utvecklingsländer, utan det finns även fördelar för oss som bor i de nu rikare delarna av världen. Dessa positiva konsekvenser handlar inte enbart om ekonomiska aspekter som minskad arbetslöshet och pressade priser, utan även om möjlighet till mer miljövänlig produktion och teknologisk forskning.

Protektioniska åtgärder motiveras ofta i jobbens, den internationella säkerhetens eller miljöns namn, och dessa argument är oftast lika dåliga som oberättigade. För vill man verkligen hålla nere arbetslösheten, skydda miljön och värna om den globala säkerheten är frihandel förmodligen den bästa vägen att gå. Länder som handlar med varandra löper långt mindre risk att kriga mot varandra. Ökad internationell handel innebär att teknik exporteras i större skala, vilket gynnar såväl oss konsumenter som miljön. Dessutom innebär den ökade konkurrensen att vi får större möjlighet att ställa krav på världens företag vad gäller etik, arbetsvillkor och miljö.

Handelshinder kan många gånger säkert leda till att vissa får det bättre. Men ofta resulterar det bara i relativa vinnare; det vill säga att man gynnar exempelvis stål- eller bilindustrin och de som arbetar inom dessa sektorer klarar en ekonomisk nedgång bättre än andra branscher. Hade man kunnat jämföra två scenarion där man väljer att minska handelshinder respektive höja dem är jag övertygad om att inte bara landet i fråga som helhet hade gynnats av frihandel, utan i många fall hade även de industrier som i det andra scenariot skyddas klarat sig bättre i absoluta termer.

För oss som är övertygade om att världen skulle må oerhört mycket bättre av slopade handelshinder vore det en positiv nyhet om Doharundan kan avslutas under det kommande året. Detta är viktigt främst för att man ska kunna genomföra överenskomna reformer för tariffer och subventioner, samt för att komma ett steg längre i ett internationellt regelverk som bevarar frihandel och innehåller färre luckor som kan utnyttjas för populistisk protektionism. Dock är det av yttersta vikt att samtidigt framhålla begränsningarna för Doharundan i allmänhet och WTO i synnerhet.

WTO har 15-årsdag nästa år. Låt den firas med att en gång för alla definiera organisationens uppdrag och faktiska möjligheter. Det är dags att inse att detta överstatliga organ inte kan driva igenom de radikala förändringar som vore mest gynnsamma för världens människor. WTO kommer ha en viktig roll i att bevara frihandel och övervaka världsmarknadens aktörer så regelverket följs, men det är inte så frihandel skapas. Vad som krävs är därför att länder unilateralt tar initiativ för att sänka sina egna handelshinder.

Internationell handel har under alldeles för lång tid behandlats som utrikespolitik och diplomati. Det finns en bred uppfattning om att man måste sluta avtal för att genomföra åtgärder som gynnar handeln mellan länder. Man vill att andra länder ska sänka sina tariffer för att man själv ska göra det. Men om man vet att det gynnar världens människor att ta bort handelshinder bör man göra det oberoende av vad andra länder gör. Som Frederic Bastiat uttryckte det är det lika dumt att vara protektionist bara för att andra länder har tariffer som det vore att blockera sina hamnar bara för att somliga länder har klippiga kuster.

En förebild är Kina som under de senaste tjugo åren har sänkt sina medeltariffer från 65 procent till dagens låga cirka 10 procent, utan att förhandla fram avtal och driva diplomatiska förhandlingar. EU och USA bör snarast möjligt följa Kinas exempel, något som förmodligen kommer att inspirera omvärlden till att göra samma sak. Förhoppningsvis tar Sverige nu möjligheten att utnyttja EU-ordförandeskapet till att verka för ökad frihandel. Vi har nu chansen att flytta uppmärksamheten från biståndsanslag till att skrota subventioner, sänka tariffer och avveckla antidumpingåtgärder.

Frihandel är ingen mirakelkur som löser alla världens problem i en handvändning, men ökad internationell handel verkar för mycket av det som vi idag kämpar hårt för: demokrati, frihet, fattigdomsbekämpning, fred, välfärd, hälsa, miljövård och minskad arbetslöshet.

Det är som det stod på skyltarna då afrikaner demonstrerade utanför FN:s toppmöte om hållbar utveckling i Johannesburg, 2002:

TRADE - NOT AID

Simon Hedlin Larsson (1 artiklar)
http://www.liberalis.se/

Anmäl

Vad är att Milla?

Milla är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger.



Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.