Svenskt bistånd viktigt för demokratispridningen i världen

Det är inte fel att hjälpa fattiga. Men varför ska Adina Trunk använda andras pengar? Litar hon inte på svenskarnas godhet? Det kan väl inte vara ett moraliskt ansvar att ta andras pengar, för dina egna kan fu göra vad du vill. Kristdemokraten Adina bör kunna budet: Du ska icke stjäla.

Det är både befriande och uppfriskande att vi nu börjar få en rimlig biståndsdebatt.

Kristdemokraterna Holger Gustafsson och Adina Trunk har en hederlig och sympatisk ansats. Tyvärr har deras påståenden lite förankring i utvärderingar och internationell forskning.

Regeringens resultatskrivelse visade inte alls att människor hjälpts ut extrem fattigdom, netto. Det skrivelsen visade var att enskilda projekt har hjälpt enskilda människor på kort sikt. Det är en helt annan sak. Vi vet inte om de negativa bieffekterna av biståndet har förhindrat fler människor att ta på sikt sig ur fattigdom och kan därför inte säga om nettoresultatet är positivt eller negativt, vilket Gunilla Carlsson också var noga med att påpeka på presskonferensen. Det finns dock goda skäl att misstänka att nettoresultatet är negativt.

Det har funnits en trend inom borgerligheten ett tag nu att betona demokratibistånd, vilket kristdemokraterna gör. Tyvärr har internationell forskning kunnat visa att sådana satsningar har svårt att fungera. (Kahler, Miles (2007), Aid and state-building, Knack, Stephen Does foreign aid promote democracy? (2004), International Studies Quarterly, Santiso, Carlos (2001), ”International co-operation for democracy and good governance : moving toward a second generation? European Journal of Development Research, Crawford, Gordon (2001), Foreign aid and political reform : a comparative analysis of democracy assistance and political conditionality. New York: Palgrave International Political Economy Series.)

Låt mig citera den norska professorn i statsvetenskap Öyvind Österud:

”Effektiva institutioner [är] nära nog omöjliga att inplantera utifrån. De förutsätter en hög grad av ömsesidig tillit mellan samhällsgrupper och mellan befolkningen och statsbärande eliter. Det är utvecklingen av sådan tillit som har kallats nationsbyggande eller social integration och som är den kritiska skillnaden mellan rika och fattiga länder.”

Det finns mycket som talar för att också demokratibistånd är kontraproduktivt, eftersom det har negativa effekter på den tillit som Österud talar om. Som Martens et al (The institutional economics of foreign aid. Cambridge: Cambridge University Press, 2002) har visat undergräver biståndet den för demokratin helt centrala återkopplingsmekanismen mellan de styrande och de styrda. Det finns en lång rad andra forskare som kommit till liknande resultat, redovisade i min bok: http://www.timbro.se/bokhandel/books.asp?isbn=9175667010

Att vilja väl är inte samma sak som att göra gott.

Dessutom skulle den politik Holgersson och Trunk skissar på kräva en omformulering av biståndets syfte- och policyformulering i grunden, och ett avståndstagande från millenniemålen. Är det KD:s politik?

Tilliten mellan styrande och delar av de styrda är redan obefintlig, eftersom delar av de styrda förtrycks av de styrda.

Hur skulle de delar av Zimbabwes befolkning som Mugabe inte gynnar, utan tvärtom svälter och förtrycker, fås att känna förtroende för Mugabe i en nationsbyggande process, med mindre än att han ger upp sitt förtryck.

Stöd till delar av civilsamhället kan i sådana fall svårligen användas för att bygga förtroende mellan de förtryckta och förtryckarna.

Istället kan, och borde, det användas för att för att bygga tillit mellan de förtryckta så att det därifrån kan växa fram demokratiska alternativ.

Jag är osäker på hur mycket utlandsstöd Morgan Tsvangirais parti och andra demokratiska alternativ i Zimbabwe fått. Men Tsvangirai är ett demokratiskt alternativ som utmålades som utlandsstödd förrädare.

Trots detta har med tiden hans och andra alternativ vunnit förtroende, inte hos Mugabe, men hos de förtryckta.

Förtroende mellan statsbärande elit och befolkning är avgörande för institutioners uppbyggnad och fortlevnad.

Men vi måste fråga oss vilka statsbärande eliter, och förmodligen också vilka delar av befolkningen det handlar om.

Är det Mugabe eller Tsvangirai?

Var det den forna apartheidregimen i Sydafrika eller Nelson Mandela?

Vad gäller kritik mot demokratistöd så är det att, som i fallet PHARE till forna kommunistländer, det mesta tycks ha gått till att betala konsulter snarare än till mottagarländerna.

Det generella problemet med bistånd, förutom korruption hos både givaren och mottagaren, är att det inte sällan syftar, mer eller mindre uttalat, till att främja givarens intressen.

Ett annat är att givarens och andra staters och aktörers policy (handel, tullar, subventioner, stöd till förtryckande regimer i mottagarländerna eller regionen) motverkar syftet att med bistånd bidra till ett lands demokratiska och ekonomiska utveckling.

Om det krävs något, så är det samordning av givarens övriga politk och andra länders policys som påverkar utvecklingen i mottagarlandet.

Att bara säga "Vi har gett en massa bistånd. Det har inte gett resultat. Vi slutar!" är cyniskt om det är så att vi under en massa decennier givit med ena handen och tagit med andra.

Och att vi tagit med andra handen har liberaler hävdat länge i samband med sin kritik av jordbrukstullar och subventioner.

Sen ska man nog inte underskatta stödet till kvinnoorganisationer som kan bidrar till deras organisering mot förtryck.

Dessa ogillas naturligtvis av de styrande och av män som inte anser att kvinnor ska syssla med politik.

Men vad tror ni kvinnorna själva anser om stödet till dem?

Jag skulle gärna vilja veta vad Nobelspristagaren Shirin Ebadi anser om utländskt stöd till kvinnorörelser.

För att inte tala om vad de ryska NGOs, som Putin hetsar mot och stiftar lagar mot, anser om utländskt stöd.

Sen kan måste vi väl se att förtroendet mellanregimkritiker och regimen inte avgörs enbart av utländskt bistånd. Den serbiska studentorganisationen Otpor fick inget utländskt bistånd, så vitt jag vet, men blev ändå en måltavla för regimen.

Otpor lyckades med att bygga förtroende mellan medborgarna genom att med gatukonst visa hur löjlig regimen var och få medborgarna att skratta åt den - trots att regimen såg dem som hot mot nationen.

Fallet Otpor visar också hur viktigt det är vi funderar på mellan vilka det är mest centralt att förtroende utvecklas.

Det måste vara mellan medborgarna i första hand, i det fall det rör sig om medborgare i ett förtryckt land. Från dessa organiserade medborgare kan en ny statsbärande elit uppkomma som vunnit medborgarnas förtroende.

Det blev lite osammanhängade här, men ni förstår nog mina poänger

Svenskt bistånd går till korruption, krig, överbefolkning och judehat.

Det är därför viktigt att svenskt bistånd stoppas om demokratin i världen ska stärkas.

Men det vore ju bara så synd om alla politiker och biståndsturister som åker land och rike runt och lever lyxliv på skattebetalarnas bekostnad utan att prestera någonting av värde.

Jag skriver under på att det är viktigt att debatten om biståndet nyanseras, tyvärr blir det lätt ett skyttegravskrig där man inte lyssnar på varandras argument. Biståndet har haft båda goda och negativa effekter, men man ska akta sig för att göra generella dragningar.

Jag tycker att Trunk/Gustafsson har en poäng i sitt resonemang; för att en demokrati ska utvecklas behövs demokrater. Detta kan ju låta flummigt, varför satsa på demokratibistånd? Ett stöd för detta är nobelpristagaren i ekonomi Amartya Sen som visat på ett samband mellan demokrati och avsaknaden av svält. Här spelar det stor roll att det finns en politisk opposition och en oberoende media som granskar den styrande makten.

I din kommentar Segerfeldt, hänvisar du till följande citat av Österlund;

”Effektiva institutioner [är] nära nog omöjliga att inplantera utifrån. De förutsätter en hög grad av ömsesidig tillit mellan samhällsgrupper och mellan befolkningen och statsbärande eliter. Det är utvecklingen av sådan tillit som har kallats nationsbyggande eller social integration och som är den kritiska skillnaden mellan rika och fattiga länder.”

Men vem säger att demokratibiståndet planteras utifrån. Demokratibiståndet kanaliseras ju oftast genom enskilda organisationer och som har en tydig lokal förankring i det aktuella landet. Jag håller med att det är svårt att anlägga ett topdown-perspektiv, dvs, att utveckling ska ske genom att demokratisera makten, istället tror jag att det mer angeläget att satsa långsiktigt på att stärka lokala demokratiska politiska krafter och krafter i det civila samhället som granskar makten.

//
Petter

Jag lyssnar på argument. Men när människor "tror" eller för fram ståndpunkter som röstats fram på en partikongress och som baseras på vackra ord som "solidaritet" i stället för intellektuellt sammahållna tankar och belägg måste de bemötas.

Min hemmasnickrade förklaring till KD:arnas resonemang är att de egentligen är ute efter att fortsätta traditionen av sådant icke-stat-till-statbistånd som sedan länge bedrivits i frikyrkorörelsen, (men som numera är skattefinansierat) och att de ex post kommer med argument som visserligen låter bra men som har svagt empiriskt stöd.

Det är klart det behövs demokrater för demokrati. Och Sen har naturligtvis rätt. Det betyder dock inte att bistånd till demokrater leder till demokrati.

Det finns inga belägg för att demokratibistånd leder till demokrati. Däremot finns det belägg för att bistånd försämrar demokratin.

Det beror delvis på att allt bistånd till ett land måste tolereras av den som styr landet. Alltså måste demokratibistånd till diktaturer accepteras av diktatorn. Och en sådan har mycket svaga incitament att tillåta verksamhet som syftar till att ta ifrån dem deras makt. Och eftersom biståndsarbetarna har till uppgift att göra av med pengar bedriver de projekt där ändå, men utformar de så att de accepteras av förtryckarna, och därmed inte hotar hans makt och därmed inte leder till demokrati.

Men det beror också på följande resonemang: Utveckling, såväl ekonomiskt som politiskt, är summan av människors handlingar. Människors handlande styrs av incitament. Och att förändra incitament i utvecklingsvänlig riktning utifrån (det gäller även finansiellt stöd till frivlligorganisationer i fattiga länder) låter sig inte göras. Däremot är det vanligt att vi påverkar incitamenten i utvecklingsovänlig riktning.

Petter, du tar status quo, stora biståndsflöden, som utgångspunkt. Med tanke på de gigantiska misslyckande som 50 år av bistånd inneburit är det en orimlig ståndpunkt. I stället är det dags att tänka om. Vi kan inte ha en summa pengar vi ska göra av med, och försöka hitta områden där pengar gör nytta. Särskilt inte som det finns det starka skäl att misstänka att vi gör mer skada än nytta.

I boken Sveriges Afrikanska krig framgår att det mesta av biståndet till Afrika omvandlas till krigföring, ofta mot den egna befolkningen.

Dra in allt bistånd utom katastrofbistånd, tag bort jordbrukssubventioner som hindrar utvecklingsländer att leva på sin egen produktion. Vi sparar då biståndspengar, pengar till jordbrukssubventioner, samtidigt kan konsumenterna köpa billigare livsmedel från t.ex. Afrika. Alla blir vinnare utom den svenska biståndsmaffian som både förlorar sin försörjning och sin helgongloria när de inte längre kan låtsas vara goda på svenska skattebetalares bekostnad.

Hej Krisdemokrater. Vad tror ni om att istället för att ge bistånd till någon regering som omöjligen kan garantera er att de behövande får del av kakan t.ex. låta afrikanerna fiska i deras egna fiskevatten, istället för att fiskeflottor från EU ska köra där och dra upp rubb och stubb?

Personligen tycker jag att enprocentsmålet som ni verkar tycka är kalas är rätt snett, det måste ju vara bättre att ge till projekt som verkar vettiga än att ge bara för att nå upp till en viss summa.

Det är inte överdrivet förvånande att just KD är så naiva när det gäller biståndsmedel. Den frikyrkliga falangen av KD har gräsrötter som är den del av borgerligheten som är mest insyltad i biståndskorruptionen med alla dess bekväma möjligheter att finansiera sina obskyra projekt på det allmännas bekostnad.

Vilket trams! Hur bra har den svenska "demokratispridningen" lyckats i Afrika, efter kanske 50 års massivt bistånd? Hur ser demokratin ut i Palestina? Man måste vara bra mycket bakom flötet (eller tro väljarna är det) för att som politiker hävda något så urbota korkat. Jag tror minsann tankeförmågan på vissa håll är kraftigt trunk(erad).

Så det är viktigt med "demokratispridning"? Well, how's that working out for ya so far?

Inte bra. Vi väntar fortfarande på ETT ENDA exempel där "demokratispridning" faktiskt fungerat.

Avskaffa utlandsbistånd till annat än matleveranser i akuta svältkriser, så kommer inte det heller att behövas snart. Länderna kommer kunna lyfta sig själva ur fattigdomen, bara vi inte fortsätter skita ned saker för dem.

#13 och #14: Demokratibiståndet är det som gjort det möjligt för många länder som till exempel Zimbabwe att överhuvudtaget formulera alternativ till makten. Tsangvirai skulle aldrig haft en chans utan bistånd.

Inhemska organisationer är oftast helt beroende av utländskt stöd för att överhuvudtaget kunna formera sig. På ett plan ser det ut som ett misslyckande - ingen kan ju påstå att Zimbabwe är i gott skick. Men det skulle kunnat se ut som det gör i Burma eller Nordkorea och det finns väl ingen som känner sig tryggare med några Nordkorea till i världen? Där finns inget utrymme alls idag att forma idéalternativ, både politiskt såväl som inom civilsamhället.
I repressiva samhällen handlar alltså demokratibiståndet om att upprätthålla ett demokratiskt utyrmme i väntan på att politiska förändringsmöjligheter uppenbarar sig, och i bästa fall utvidga det i små steg.

Institutionsbyggande kan ju givetvis inte implementeras utifrån. Det måste finnas politisk vilja. Det är en ytterst långsiktig process och institutionsbyggande görs ju alltid i en politisk miljö där makthavare strävar efter att behålla sin makt. Det är ju ändå det politik handlar om: makt.

När Sverige drog sig ur Laos, en socialistisk enpartistat, var det ytterst besvikna reaktioner därifrån. De tyckte de hade gjort så gott de kunnat utifrån sina politiska förutsättningar, och ser man på Laos idag jämfört med förr så har oerhört mycket hänt i termer av demokratisk öppenhet. Sverige var en uppskattad och kunnig bidragsgivare som varit med ytterst länge och byggt institutioner.

Nu har man flyttat sitt Sydostasienbistånd till Kambodja istället. Där har vi utåt sett en liberal demokrati, men med en ledning med betydligt mindre vilja att samarbeta och troligen sämre utsikter att på kort sikt nå resultat. Ur resultatsynpunkt inte det bästa valet, men i regeringens perspektiv ideologiskt korrekt.

Och så är det med bistånd. Den är en integrerad del av vår utrikespolitk. Politik är inte rationell eller teknokratisk. Kanske skall bistånd bedömas mera i ett politiskt ljus än i ett tekniskt? Få branscher har så rigorös planering och uppföljning som biståndsbranschen. Det är inte där problemet är. Det är i de orealistiska politiska förhoppningarna bland förespråkarna, och kanske ännu mer de poltiska nedskrivningarna bland kritikerna.

Sett över en nations behov att sörja för ett gott liv för alla sina medborgare så är nämligen ändå biståndet i absoluta tal ytterst litet. Bistånd kan inte bygga en nation. Det behövs investeringar, handel, företagsamhet och tillväxt men detta uppnås till stor del av av god infrastruktur, institutioner och civilsamhälle som ger små transaktionskostnader (riktigt fattiga länder är dyra och ineffektiva att investera i), politiskt ansvar, transparens och ytterst demokrati i någon form.

(Det är för övrigt intressant att se hur enpartistater som Laos, Vietnam och även Kina jobbar hårt med att flytta beslutsfattande till lokal nivå för att effektivisera sina system och motarbeta korruption. Det är en utveckling som ligger utanför västmedias radar. Kommunalpolitik är lika medialt ointressant i Herrljunga som i Lijiang.)