Epsteins STHLM

Fest i Gamla stans gröna oas

Skrivet av Lars Epstein 10:32, 29 april 2009 i kategori Gamla stan

På tisdagskvällen var det fest i Gamla stans grönskande oas. Magnoliafest.  Grönskande oas? Finns det grönska i Gamla stan undrar någon. Javisst! Gården i kvarteret Cepheus inramad av Köpmangatan, Stortorget, Svartmangatan, Kindstugatan och Själagårdsgatan är den grönskande oasen. Träd, blommor, gräsmattor och fontäner brer ut sig mitt i stenöknen. Tyvärr var festen bara för inbjudna.

På 30-talet revs en mängd medeltida hus i det inre av kvarteret Cepheus. Det var Samfundet Sankt Erik (Stockholms egen hembygdsförening) som svarade för upprustningen av det då nedslitna omoderna kvarteret. Man (jag) kan i dag tycka att man rev för mycket. Flera av stadens förmodligen äldsta hus jämnades med marken, hus med anor från 1200-talet och 1300-talet. Men det är för sent att gråta över sedan länge begångna misstag. De dåtida rivningarna sörjs dock föga av dagens boende i kvarteret Cepheus. Tvärtom. De njuter av sin lilla privata park.

I många år var det fritt fram för den intresserade allmänheten att gå in på Cepheus gård och njuta av den grönskande prakten. Men på senare år är det stängt för den som inte känner till portkoden. Synd. Men den som vill njuta av den just nu prunkande magnolian och det blå huset och utsikten över Cepheus gård är det bara att köpa en fika på Grillskas servering på Stortorget och gå upp och sätta sig på uteserveringen en trappa upp och blicka ut över prakten.

I går kväll blommade magnoliaträdet på Cepheus gård. De inbjudna bjöds  på våfflor och sylt, vin till självkostnadspris, allsång  och umgänge med gamla bekanta. En härlig gårdsfest  i sann 60-talsanda. Synd bara att inte fler fick vara med.

Ett bittert minne från Slasparken

Skrivet av Lars Epstein 11:01, 28 april 2009 i kategori Södermalm

Slasparken heter egentligen nåt annat, nämligen Stig Claessons park, men jag tycker det låter lite för formellt. Slas, som han allmänt kallades (utom av dem som kände honom) skrev böcker och målade och bodde (bara ett kvarter från parken) på Klippgatan 20. Den folkkkäre författaren dog i början av förra året.

När jag själv bodde vid Slasparken för trettio år sedan saknade den namn. Den lilla u-formade gatan som på tre sidor upp mot Åsögatan inramar parken heter Beckbrännarbacken. Jag bodde högst upp i 4:an, ett litet grönt fyravåningshus, lägre än sina båda närmaste grannar. På somrarna sov jag med öppet fönster. Varje morgon väckte mig fåglarna i parken med sitt kärlekskvitter som i sin intensitet överröstade bilarnas brus nere  på Folkungagatan.

Men så träffade jag en flicka och vi flyttade ihop och jag lånade ut lägenheten till en annan flicka som bodde där mot att hon rakt av betalade hyran och elräkningarna. Åren gick. Efter tre år blev jag uppringd av en man som sade sig vara den nye värden på Beckbrännarbacken 4. Han frågade om jag ville fortsätta låta flickan bo kvar eller om jag skulle flytta tillbaka själv. Låt henne bo kvar sade jag. Men då får du skriva av dej kontraktet så skriver jag över det på henne, sa han. Sagt och gjort. När jag avskrivit mig kontraktet och per brev skickat in det till honom kastade han ut flickan och tog lägenheten själv. Så gjorde han fast han lät så trevlig i telefon. Jag kände mej som en skit som låtit mig luras. Bittert. Lita inte på någon okänd person som låter trevlig. Särskilt inte på bostadsmarknaden, den ruttnaste av marknader.

När jag besökte idyllen Slasparken i går frodades mina älsklingsblommor maskrosorna (uppvuxna direkt ur trottoarstenen) längs husväggarna vid Beckbrännarbacken.  Och i den närliggande Vitabergsparken blommade magnolian. I kväll kl 19 äger förresten den årliga magnoliafesten rum intill Elsa Borg-statyn. Det är nåt visst med trakterna kring Sofia kyrka. Här växte pappa upp på Klippgatan 19 i det så kallade Judehuset i början av förra seklet. Då var det fattigt, nästan som i Per Anders Fogelströms romaner. Det är nästan så att jag längtar tillbaks till östra Söder, men inget slår förstås Gamla stan.

Vrålande vattenskotrar på Strömmen

Skrivet av Lars Epstein 08:34, 27 april 2009 i kategori Gamla stan, City

Fyra vattenskotrar kommer dånande i minst 50 kilometers hastighet (runt 30 knop) över Strömmen in under Strömbron upp mot Norrbro. Änderna på fågelmatningsbordet nedanför Operan flaxar skrämda i väg och fiskarna med sina kastspön som deltar i Vattenfalls fisketävling kastar ilskna blickar på de vrålande farkosterna.


Jag undrar om det verkligen är tillåtet att busköra med dessa fordon så nära stadens kajer. Jag tror det. Den svenska vattenskoterförordningen från 2004 som endast tillåter framfart av fordonen i farleder är nämligen satt ur spel i avvaktan på en dom från EG-domstolen som ska avgöra om den svenska lagstiftningen är förenlig med EG:s så kallade fritidsbåtsdirektiv. I väntan på domen har miljödepartementet beslutat att den svenska vattenskoterförordningens regler inte ska tillämpas. Detta framgår av ett utskick från Sveriges riksdags EU-upplysning så sent som för sex dagar sedan.

Men kan man ändå inte begära lite trafikvett hos vattenskoterfolket. Jag tycker det. Far inte fram som dårar, please!

Nej till kärnkraft på Sergels torg

Skrivet av Lars Epstein 07:23, 26 april 2009 i kategori Stockholmare, City

Nästa år, 2010, skulle all kärnkraft i Sverige vara avvecklad. Det bestämde riksdagen 1980 efter folkomröstningen samma år. Det var året efter härdsmältan i Harrisburg i USA. I dag är det på dagen 23 år sedan kärnkraftshaveriet i Tjernobyl den 26 april 1986 i Ukraina (dåvarande Sovjetunionen) som spred radioaktivt avfall över stora delar av Europa och förvandlade Tjernobyl till en spökstad.

Gårdagens demonstration i Stockholm påminde om kampen mot kärnkraft för trettio år sedan. Maria Wetterstrand från miljöpartiet stod i talartribunen på Sergels torg och fördömde regeringen nya linje att ompröva den gamla politiken och tillåta nybyggnad av kärnkraftverk. Hon fick välförtjänta applåder av gamla grånade kärnkraftsmotsåndare som bar de välbekanta gula ”ATOMKRAFT? NEJ TACK”-knapparna och skyltarna på olika språk. Maria Wetterstrand manade till större satsning på de förnybara energikällorna och lovade att kärnkraften kommer att bli en av de stora valfrågorna nästa år.

Jag minns hur jag för trettio år sedan (hjälp vad tiden går!) var engagerad i frågan och deltog i folkkampanjen och stod utanför en valstuga på Stortorget och argumenterade för Linje 3, avvecklingsalternativet, dock utan att vara särskilt påläst. Per Kågesson var den store ideologen. Jag är inte särskilt påläst i dag heller. Men jag skräms fortfarande av kärnkraftens potentiellt förödande verkningar. Det kan ju gå så fruktansvärt snett. Tänk på de ovan nämnda kärnkraftshaverierna och USA:s bomber över  Hiroshima och Nagasaki 6 och 9 augusti 1945 och kärnkraftsteknologins nuvarande spridning till olika diktaturer i världen (Iran och Nordkorea till exempel). Därför är jag nog fortfarande för en avveckling av all både civil och militär användning av kärnkraften. Hur den nu ska gå till.