Nybliven pappa och stolt som en tupp brukar jag valsa runt på stan med min dotter i barnvagn. Jag tar med henne överallt - alltid beredd med mjölkersättning i ena handen och blöjor i den andra.

Tjejer brukar flockas runt killar med småhundar, men pappornas lott är att pekfingermorsan slungas mot killar med barnvagn. Hon är pappornas absolut värsta mardröm. Man ser henne flygandes fram på sin kvast. Man försöker ducka eller gömma sig. Men kvasten letar sig fram överallt. Det går bara inte att komma undan pekfingermorsan.

Det är lätt att känna igen henne. Pekfingret är lika kort och tjockt som skrynkligt och sargat. Fingret fladdrar fram och tillbaka mellan pappornas ögon och det går knappt att se för ens reflexmässiga blinkningar.

Men hennes gälla röst går inte att missa. Vi pappor måste lära oss hur vi ska ta hand om våra barn!

Först försöker man visa uppskattning för de goda råden. Men när vänlighet inte fungerar och man håller på att bli fråntagen sitt barn fattar man att det handlar om ett krig man måste vinna.

Som en pojkspoling i strid för första gången och alldeles ensam på slagfältet gällde det att vara modig och slå till med kraft. Jag övervägde att kväva henne mellan nappflaskan och blöjorna, men sen kom jag på att det kanske var smidigare att bara köra över henne med barnvagnen. Men förnuftet fångade mitt vuxna jag och det var bättre att säga något smart.

Men vad säger man egentligen till en pekfingermorsa? Jag gick helt på pumpen. Fan. Kände mig som ett fån utan klyftiga svar. Med förlusten i ryggen försökte jag intala mig att det skulle gå bättre nästa gång. För en sak vet jag säkert, dessvärre möts vi igen, pekfingermorsan och jag.