Namn: Johan Broshammar
Ålder: 31
Yrke: Grundare av sajten Metrolifestyle
Bor: Vasastan i Stockholm
Familj: Fru och barn
Bloggadress: www.metrolifestyle.se/metrofarsan
Män är från mars och pekfingermorsan från Blåkulla
Andra mammor ser som sin plikt att se till att små barn inte far illa när de vårdas av sina nyblivna pappor.Så känner ...
Nybliven pappa och stolt som en tupp brukar jag valsa runt på stan med min dotter i barnvagn. Jag tar med henne överallt - alltid beredd med mjölkersättning i ena handen och blöjor i den andra.
Tjejer brukar flockas runt killar med småhundar, men pappornas lott är att pekfingermorsan slungas mot killar med barnvagn. Hon är pappornas absolut värsta mardröm. Man ser henne flygandes fram på sin kvast. Man försöker ducka eller gömma sig. Men kvasten letar sig fram överallt. Det går bara inte att komma undan pekfingermorsan.
Det är lätt att känna igen henne. Pekfingret är lika kort och tjockt som skrynkligt och sargat. Fingret fladdrar fram och tillbaka mellan pappornas ögon och det går knappt att se för ens reflexmässiga blinkningar.
Men hennes gälla röst går inte att missa. Vi pappor måste lära oss hur vi ska ta hand om våra barn!
Först försöker man visa uppskattning för de goda råden. Men när vänlighet inte fungerar och man håller på att bli fråntagen sitt barn fattar man att det handlar om ett krig man måste vinna.
Som en pojkspoling i strid för första gången och alldeles ensam på slagfältet gällde det att vara modig och slå till med kraft. Jag övervägde att kväva henne mellan nappflaskan och blöjorna, men sen kom jag på att det kanske var smidigare att bara köra över henne med barnvagnen. Men förnuftet fångade mitt vuxna jag och det var bättre att säga något smart.
Men vad säger man egentligen till en pekfingermorsa? Jag gick helt på pumpen. Fan. Kände mig som ett fån utan klyftiga svar. Med förlusten i ryggen försökte jag intala mig att det skulle gå bättre nästa gång. För en sak vet jag säkert, dessvärre möts vi igen, pekfingermorsan och jag.
FLER LÄSARKRÖNIKÖRER
- Läsarkrönika "Jag är inte bara mamma, jag har ett liv också"
- Läsarkrönika Ungar! Kom hit! Jag har bröstcancer!
- Läsarkrönikören Hemmafrun Eleni: "Privilegium att vara hemma med barnen"
- Läsarkrönikören Anders: "Lagstifta kring föräldraledigheten!"
- Dagens läsarkrönikör "Var går gränsen mellan tiggeri och entreprenörskap?"
- "Leksaksaffärer farligare än porr"
- Läsarkrönika Man och familj, meningen med livet?
- Läsarkrönika "Varför gör inte alla kvinnor kejsarsnitt?"
- Läsarkrönika "Vårt försprång börjar redan i livmodern"
- Läsarkrönika "Ingen berättar att det tar två timmar att blåsa håret när bebisen kommit"
Det är ju så förstår du, att när en kvinna blir gravid, pumpas hjärnan på magisk väg full av information och kunskap om hur små barn skall skötas om och hur de fungerar. Därför kan alla kvinnor precis allt om barn när de väl ploppar ut. Detta händer inte med män eftersom de inte kan bli gravida.
Vad som händer med männen, det är att deras hjärnor krymper i samma takt som mammans mage växer, och när barnet är fött så är all deras kunskap om människor under 25 helt raderade.
Därför måste män hela tiden övervakas och undervisas om de mest elementära grejjor. Att man ska hålla barnet med huvudet uppåt, att barn är små människor som behöver mat, att barn ser likadana ut som vuxna på insidan, och att mat processeras på samma sätt i kroppen som på en vuxen och därför förr eller senare kommer ut i andra änden...
Eller så är det som någon skrev här i forumet,, pekfingermorsor har äntligen funnit någonting i sitt liv de kan hyfsat bra, och därför måste de sprida denna nyfunna värdighet till alla runt omkring genom att agera som expertmorsor för alla.
Jag tror på det senare
Hade du stått för det, hade du skrivit anorlunda tror jag... eller så är du beroende av allmänhetens godkännande!
Jag själv är uppvuxen hos bara min pappa från ett års ålder (född -78, och pappa 55 år älre än jag), så jag tycker det är onaturlig då folk måste påpeka "varför" istället för som jag är uppväxt med det mest naturlig i världen, människan som kunde ge mig bäst förutsättningar!
Våra barn bor hos sin pappa på heltid. Han får alltid höra att han är så duktig som klarar allt själv och så självuppoffrande som ger upp sitt eget liv för att ta hand om sina egna barn när mamma sviker. För det är det omvärlden tycker att jag gör. Om jag älskade mina barn skulle jag ha ryckt upp de med rötterna och tvingat dem att bo hos mig i den lilla sunkiga lägenhet jag har råd med.
Att det är vårt gemensamma beslut baserat på att vi båda älskar våra barn lika mycket, inte ville att de skulle behöva flytta och att han var den av oss som hade råd att bo kvar i huset, det spelar liksom ingen roll. I omvärldens ögon är han ett helgon som offrar sig fast han egentligen inte behöver och jag är onaturlig, självisk och förmodligen hatar jag mina barn.
Att vårt förhållande knäcktes på grund av att han jobbade utomlands och jag var helt ensam med barnen i flera år, det spelar ingen roll. Jag är kvinna, det är min plikt att ta hand om mina barn och jag förväntades klara det själv. Ingen erbjöd sig att hjälpa mig, ingen kom med ens en antydan till uppmuntran och jag gick på knäna under småbarnsåren. Han får hurrarop bara ungarna är påklädda.
Det kan låta som att jag är bitter, men det är jag inte. Jag har bara krasst konstaterat hur verkligheten ser ut. Vi har ordnat våra liv som det passar oss och vi är fortfarande vänner och kan prata om allt. Vi tycker bara att det är ironiskt att "ensamstående med tre barn" har så olika status beroende på om den ensamstående är kvinna eller man.
De kan saken minst lika bra som oss, oftast bätre i vissa situationer, när vi "höns mammor" yrar runt.
Efter FL och vi varit hemkomna över helgen var det dags för PKU prov, samt hörseltest, så vinkade jag gladeligen hejdå till pappa och son. Varför skulle jag nödvändigtvis vara med?
Bärsele, blöjor och ersättning (jag ammade, men ersättning fick han äta när jag inte var med.) Så åkte de i väg till sjukhuset.
Första kommentaren var:
-Vart är mamman?
-Hemma i tvättstugan! svarade min sambo.
-Men om han blir hungrig då?
-Ja då får han mat av mig, svarade min sambo.
-Det här är mitt fjärde barn och jag lovar att jag kan mata bebisar!
De tyckte det var väldigt underligt att jag "inte ville vara med"
men herregud, hade sonen mått bättre för att jag satt med när de kollade hörsel och tog blodprov? Nej, skulle inte tro det.
Släpp så mycket ni kan till era män, så slipper vi morsor bli utbrända! De är lika bra "mammor" som oss kvinnor, bara i ett "pappa skal".