Två veckor utan sambo. 118 timmar har hon varit schemalagd den här veckan. Det var 14 dagar sen hon var hemma en hel dag. Mer jämställt än så här blir det inte. Nej, låt mig rätta, mer ojämlikt än så här blir det inte.

Det är så här föräldralediga mammor med karlar som gör karriär har det. Ett liv med underbara så stunder, tusen skratt och stormande självinsikter. Jag har aldrig växt så mycket som mäniska som nu. Det knakar verkligen i en. Man hör det nästan hända.

Men det är ensamt. Det som väger upp ensamheten är barnens kommentarer. Som – "Pappa, jag har kissat på (köks-)bordet", "Pappa, Stella har krypit ut på framsidan" eller favoriten som gör dagarna underbara, "Pappa, jag älskar verkligen dig."

Jag fick propsa på att få ta min föräldraledighet. Jag behövde inte ta i men fick ändå stå upp för mig. Att dela på föräldraledigheten är en knepig fråga.

Jag kan inte se någon annan väg än lagstiftning för att få fler fäder att vara hemma. Det är bara 20 procent av alla fäder som tar ut sin földraledighet. Det är traditioner och stela könsroller som ligger bakom. Fädrar med attityder som ”Vi ska nog skaffa en till. ...så blir hon nöjd”. -”Jag jobbar gärna 60 timmar i veckan, hon sköter ju så gärna om barnen” är en annan kommentar jag stått mållös inför.

Men det finns även kvinnor som inte vill dela ledigheten. Ett argument är att inte vilja släppa amningen. Det är svårt att argumentera emot det och jag kan sympatisera med de som känner så. Men de missar något som jag menar är större.

Att båda föräldrarna är hemma ger barnen mer av både närhet och trygghet till båda föräldrarna. Det ger tryggare små spirande vuxna och därmed självsäkrare samhällsmedborgare. Vi har alla att vinna på det.

Sen är det klart att det är en utmaning. Ett bra föräldraskap kommer inte automatiskt för att man är hemma med barnen. Men låt det vara sagt. Det börjar där.