På jakt efter ny strategi mot extrema

Länge isolerades Sverigedemokraterna av de etablerade partierna. Nu attackeras de i stället. Erfarenheter från Europa tyder på att båda sätten är dömda att misslyckas för dem som vill hindra framväxten av främlingsfientliga partier.

Veckan som gick präglades av reaktioner på att Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson gick till angrepp mot muslimer i en debattartikel i Aftonbladet.

I Storbritannien demonstrerade tusentals människor mot att BBC tillät det främlingsfientliga British National Partys ledare Nick Griffin fick delta i ett debattprogram i tv.

Främlingsfientliga partier är nu respresenterade i 13 EU-länders parlament samt Norge och Schweiz. I några har de suttit tidigare men åkt ur. Och i ytterligare några länder – till exempel Sverige och Storbritannien – gick de framåt i EU-valet i våras.

Hur framväxten av rasistiska och främlingsfientliga partier ska förhindras debatteras intensivt.

Vi har talat med en rad experter – statsvetare, sociologer, idéhistoriker – och på en punkt är enigheten stor: ett främlingsfientligt parti snarare gynnas än skadas av att bli attackerat av hela etablissemanget.

Orkan Kösemen, forskare vid tyska tankesmedjan Bertelsmannstiftelsen, har jämfört strategier mot främlingsfientliga partier i tio europeiska länder. Han drar två slutsatser:

Att isolera dem hjälper inte.

Att släppa in dem i politikens finrum hjälper inte heller.

Därmed återstår en tredje väg för dem som vill förhindra att främlingsfientliga partier växer sig starka och får politiskt inflytande. Han kallar den ”offensivt tillbakahållande”.

– Det gäller för de demokratiska partierna att tackla de frågor som de främlingsfientliga utnyttjar, som invandring, islam eller välfärdsfrågor. Om det till exempel finns en rädsla för islam hos många får man hitta lösningar för att komma till rätta med den rädslan. Det gör man inte genom att kasta ut alla muslimer eller tvinga dem att byta religion.

Ju längre de demokratiska partierna ignorerar frågorna, desto starkare blir de främlingsfientliga partierna, menar han.

Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, är en av många som anser att främlingsfientliga partier i debatten ska avkrävas svar på samma frågor som ställs till andra.

– Till exempel hur de tänker finansiera sina förslag. Nu ägnar sig de etablerade riksdagspartierna åt en moraliserande debatt där alla försöker övertrumfa varandra i att tala om hur förfärliga Sverigedemokraterna är. Om de är ute efter att motverka partiet så är det fullständigt meningslöst.

Men åsikterna om detta går isär. Björn Fryklund, professor i sociologi vid Malmö högskola, menar att det är viktigt att diskutera främlingsfientligheten.

– Riksdagspartierna måste påpeka att partier som dessa kan ställa till stor skada. Det såg vi ju under 90-talet då människor attackerades på grund av sådana strömningar, flyktingförläggningar brändes och lasermannen fick inspiration till sina attentat.

En av få som menar att isoleringen av Sverigedemokraterna varit framgångsrik är Ulla Ekström von Essen, doktor i idéhistoria vid Södertörns högskola

– Den fungerade till en viss punkt men när partiet växte i styrka så fungerade den inte längre, säger hon och menar att koalitioner för att stänga dem ute kan vara fel väg att gå.
– Det kan de vinna sympatier på. Då förstärks den underdog-position som de gärna vill ha i sin populistiska retorik.

Hon ger exempel från tre kommuner i Skåne där Sverigedemokraterna isolerades genom blocköverskridande koalitioner. I samtliga gick de kraftigt framåt i valet därpå.

Bland experter också utanför Norden diskuteras erfarenheterna från Danmark intensivt. Dansk folkeparti har genom att vara stödparti åt regeringen kunnat påverka lagstiftningen på ett sätt som inte motsvarar partiets storlek.

För Orkan Kösemen vid Bertelsmannstiftelsen är det ett exempel på vad som händer om de etablerade partierna väljer att samarbeta med en främlingsfientlig uppstickare.

– På alla ställen där de fått inflytande har opinionen påverkats åt deras håll inom tio år, säger Orkan Kösemen.

Hur främlingsfientliga partier bemöts varierar stort mellan länderna i Europa. I Belgien har Vlaams Belang satts i ”karantän” av övriga partier – i Italien sitter Lega Nord i regeringen.

BELGIEN

Främlingsfientliga Vlaams Belang har sedan länge ett starkt fäste hos Belgiens flamländare. Men trots att partiet tillhör landets tre största har det liten verklig makt. Övriga partier har totalt isolerat det från regerande församlingar.

”Flamländskt intresse”, som Vlaams Belang betyder, har en politik som förespråkar striktare regler för invandring, tuffare brottsbekämpning och ett självständigt Flandern. Partiets främsta måltavla är muslimer.

Vlaams Belang har lockat missnöjesröster från allt bredare skikt i samhället.

Politiska partier från höger till vänster har slutit sig samman mot det främlingsfientliga partiet. I en pakt, kallad ”cordon sanitaire”, har de slutit upp bakom att aldrig släppa in partiet i någon regerande församling.

Frågan är hur lyckosam taktiken har varit. Länge växte sig Vlaams Belang, som grundades 1978 med namnet Vlaams Blok, bara större. I de allmänna valen 2007 blev det näst största parti i nederländsktalande Flandern, där 60 procent av den belgiska befolkningen bor.

I valet till EU-parlamentet i juni förlorade dock partiet en av sina tidigare platser och har nu två.

TYSKLAND

Nationaldemokraterna i Tyskland backade något i årets val och fick 1,5 procent av rösterna. I östra Tysklands glesbygd går dock hetsen mot det främmande hem.

På de små orterna längs gränsen till Polen och Tjeckien kan NPD få uppemot 20 procent av rösterna, procenttalen är påfallande lika arbetslöshetssiffrorna.

Partiet bildades i Västtyskland på 60-talet. Efter murens fall 1989 fick NPD ett uppsving i öst.

I delstaterna Sachsen och Mecklenburg-Vorpommern har NPD mandat i parlamenten och partiet finns representerat i ett 50-tal kommuner.

De övriga partierna ignorerar NPD, samtidigt som stat och delstater satsar pengar på upplysningskampanjer för att bromsa högerextremismen.

Nazistiska partier och symboler är förbjudna i Tyskland. Formellt sett är inte heller NPD nazistiskt, även om propagandan, ritualerna och våldsbenägenheten ger sådana associationer.

Med jämna mellanrum väcks förslag om att partiet bör förbjudas. I valrörelsen drev Socialdemokraterna frågan, men fick inte med sig de borgerliga.

Ett skäl till det är fiaskot 2003. Då avvisade den tyska författningsdomstolen på formella grunder en sådan begäran. Domstolen ansåg sig inte kunna pröva partiets politik eftersom NPD i så hög grad var infiltrerat av agenter från författningsskyddet. Det gick därför inte att slå fast vad som var NPD:s rätta ansikte.

FRANKRIKE

I 37 år har förre fallskärmsjägaren Jean-Marie Le Pens främlingsfientliga Front National varit ett orosmoment för Frankrikes etablerade politiska partier. Partiet grundades 1972 med syfte att samla flera små franska extremhögergrupper.

Sin största framgång vann det i presidentvalet 2002, när Le Pen med 17 procent av rösterna nådde finalen och en silverplats i loppet mot Elyséepalatset.

Men partiet, som är emot icke-europeisk invandring, EU och fri abort, tycks ha passerat sin formtopp. I senaste presidentvalet fick Le Pen bara 10 procent av rösterna. I parlamentsvalet 2007 mer än halverade Front National sitt väljarstöd och stannade på 4 procent av rösterna i första valomgången.

Under åren har de etablerade partierna ursinnigt debatterat hur Le Pen och hans parti ska bemötas. Den socialistiske presidenten François Mitterrand släppte anden ur flaskan när han 1986 ändrade valsystemet så att Front National med knappt 10 procent av rösterna fick 35 parlamentsplatser.

Mitterrand hade hoppats att därmed splittra den etablerade franska högern, men den vann valet ändå. I valet 1988 återgick man till enmansvalkretsar. Front National fick på nytt nära tio procent av rösterna – men bara en parlamentsplats. Just nu har det ingen.

Under 90-talet försökte frans­ka högerregeringar rycka undan mattan för Le Pen genom hårda invandringslagar. Men partiet fortsatte ändå växa. 1995 erövrade Front National borgmästarposten i tre sydfranska städer med biblioteksutrensningar och politiska uppsägningar som följd.

En orsak till att det nu går sämre för partiet anses vara att president Nicolas Sarkozy framgångsrikt flörtat med dess väljarbas genom hårdför retorik om brott och invandring.

ITALIEN

I Italien har mycket lite eller ingenting gjorts för att hindra att utpräglat främlingsfientliga partier får allt större politisk roll. Tvärtom har det rasistiska partiet Lega Nord blivit salongsfähigt och har en vågmästarroll i Berlusconis regering.

Partiet framstod som den store segraren i fjolårets val då det nästan fördubblade sitt röstetal till åtta procent. På många platser i Norditalien blev partiet absolut störst med toppnoteringar runt 30 procent.

Lega Nord har fyra ministrar i den nuvarande regeringen och leder bland annat inrikesministeriet som svarar för landets polisväsende.

Lega Nords program har fått stort genomslag i regeringen. Den 2 juli blev det kriminellt att vara papperslös invandrare i Italien. Polisen kan utan brottsmisstanke föra sådana personer till särskilda identifierings- och avvisningsläger, där de kan hållas inspärrade i sex månader.

I valkampanjen till Europaparlamentet i maj föreslog Lega Nord-kandidaten Matteo Salvini att vissa vagnar i tunnelbanan i Milano borde vara fria från invandrare. Han blev inröstad i EU-parlamentet.

På lokal nivå har Lega Nord utmärkt sig för flera rasistiska initiativ. Bland de mest omtalade är svindemonstrationer, där grisar urinerat på platser som utsetts för att bygga moskéer. I den rika staden Treviso har den vice borgmästaren Giancarlo Gentilini låtit tala om sig med uttalanden som att ”staden måste rensas på bögar” och att alla ickeeuropéer ”borde kläs ut till harar så att man kan skjuta på dem med gevär”.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut