Minnena från olyckan är diffusa och omskakande. Familjen var på väg hem i sin bil. Björn Wikström körde, Josefin satt bredvid, barnen Ellen, 4 år, och Saga, 13 dagar gammal, i baksätet. Plötsligt körde de in i ett träd. Bilen fattade eld.
– Det var varmt, solen sken, bilen brann, kläderna och håret brann. När jag blundar ser jag framför mig hur jag bär ut Ellen och att det brinner i hennes hår. Det knastrar om henne och jag rullar henne på marken för att släcka elden.

Det har gått ett år. Efter en lång sjukhusvistelse har Björn och Ellen börjat komma tillbaka till sina rutiner. Livet går vidare så gott det går. Björn vill inte fastna i ältandet av olyckan och bli ett offer.
– Jag accepterar inte det som hänt, men jag vill försöka gå vidare. För min och Ellens skull vill jag försöka se ljuset i tunneln.

Han har tänkt på varför han körde av vägen, men lägger inte skulden på sig själv. Utredningen har inte kunnat förklara orsaken till olyckan.
– Det hade varit en annan sak om jag suttit och somnat och orsakat olyckan på så sätt. Men jag sov inte, jag såg hur träden rusade mot mig innan det small.

Blogg försjälvläkning
I januari i år började Björn skriva en egen blogg på nätet där han delar med sig av sina reflektioner och funderingar. Så småningom tänker han att det ska bli en bok av materialet.
– Jag började skriva på bloggen för min egen skull. Det är skönt att skriva av sig. Jag vill uppmana folk att tänka själv. Stressa inte, stanna upp, ta det lite lugnare. Tänk på vad du har och ta vara på det. Sluta jaga det du inte kan nå!

Han ser bloggen som ett självläkande forum. Men han har också fått stort gensvar och har upp till 7 500 läsare dagligen, allt från tonåringar till pensionärer.
Björn har inte varit förskonad från tragiska upplevelser under sitt liv. Han växte upp med en mamma som var sjuk i Recklinghausens sjukdom, som ger tumörer på nervbanorna.
– Sjukdomen fanns latent men utlöstes efter en mindre bilolycka. Jag föddes in i hennes sjukdom. Tillvaron var osäker, jag visste aldrig vad som väntade mig när jag kom hem från skolan, var mamma hemma eller på sjukhus?

Mamman dog, bara 42 år gammal, 1997. Då var Björn 21 år.
– Samma år fick jag reda på att jag hade samma cancer som hon. Läkarna opererade bort 13 tumörer i överarmen och en i underarmen. Sedan följde behandling med cellgifter och strålning.

Efter att ha gått på kontroller i tio år blev han friskförklarad för två år sedan.
– Under alla år hade jag utarbetat en livsstrategi och den hjälpte mig vidare. Jag tänker att jag måste koncentrera mig på ”här och nu och framåt.”

Björn har utbildat sig och jobbat inom flera olika områden. Han har arbetat med foto, grafisk formgivning, som undersköterska och som smed.
– Smedyrket gillade jag men jag fick problem med ena armen så jag fick sluta.

Ville bli forskare
Just nu studerar han psykologi och sociologi.
– Planen innan olyckan inträffade var att plugga vidare och forska inom sociologi. Jag har många tankar och åsikter om hur det ser ut i samhället.

Björn formulerar och ventilerar tankarna på sin blogg under pseudonymen ”singelpappan”. Alla håller inte med. Det är inte det viktiga för Björn.
– Hade jag inte fått några kommentarer alls hade jag ledsnat. Direktkontakten med andra människor är ett fantastiskt stöd för mig, en av mina livlinor.

Björn hade känt Josefin, sin fru, i princip hela sitt liv.
– Vi träffades redan på dagis! Men vi blev inte ett par förrän 1995 när vi möttes på en midsommarfest.

De gifte sig, fick Ellen och flyttade till ett hus i Kristianstad 2005. Saga föddes förra våren.

Strax efter att Josefin kommit hem från BB med Saga tog familjen bilen och körde till en släktträff i Växjö. Josefins bror var hemma från USA och helgen avslutades med att en fotograf tog ett släktfoto.
– Vi bestämde att vi skulle träffas hos oss i Kristianstad dagen efter, sa hej då och skildes åt. Vi körde hemåt, men efter några mil hände det. Plötsligt kom träden vid sidan av vägen rakt emot oss och sedan kraschade vi.

Lyckades dra ut Ellen
Bilen vek sig runt ena trädet och fattade eld. Björn lyckades dra ut 4-åriga Ellen och kasta sig åt sidan. Andra bilister stannade och försökte hjälpa. De hindrade Björn från att slänga sig in i bilens eldhav efter sin fru och yngsta dotter. Sedan exploderade bilen så att järnskrot flög kilometervis därifrån.

Björn och Ellen fördes chockade, med brutna ben och armar och svårt brännskadade till Växjö lasarett och därifrån vidare till Linköping, där de vårdades på intensiven första tiden. De fick stanna där i tre månader.
– Tanken som malde runt runt i mitt huvud var att det här måste jag fixa, Josefin och Saga är borta, nu måste jag fokusera på att Ellen mår bra.

Operationer och transplantationer avlöste varandra. Ellen som var värst drabbad hölls nedsövd och låg i respirator under två veckor. Man pumpade in vätska i hennes kropp för att kyla ner brännskadorna.
När Ellen vaknade mindes hon först inget av olyckan. Efter ett tag började Björn berätta om att mamma och Saga var döda. Hon blev ledsen, men ville fråga mera.
– Sedan dess har vi talat om det varje dag och vi gör det fortfarande. Ellen är storasyster,
hon har en lillasyster och hon har en mamma, men nu är de i himlen. Eftersom min mamma, Ellens farmor, dog innan hon föddes, hade vi visat bilder på farmor och förklarat för Ellen att hon var i himlen. Och nu var mamma och Saga hos farmor.
– Vi väntade med begravningen tills Ellen var så frisk att hon kunde vara med.

Tänkte sälja huset
Björn hade först tänkt sälja huset för att slippa bli påmind om allt som varit. Men när månaderna gick kändes det inte lika angeläget.
– Och så i höstas en dag gick vi hem till vårt hus och plockade rabarber. Sedan gick vi till mormor som lagade rabarberpaj. Det kändes bra och så flyttade vi hem igen.

Nu har de skaffat en hund och Ellen har börjat på dagis. Hon går måndag till torsdag, fredagarna och helgerna har de tillsammans.
– Det gick bra att komma tillbaka, alla vet vad som hänt, öppenheten gör det lättare.

Ellen har fortfarande ärrskador på luftstrupen och har haft ett andningshål på halsen ganska länge. Ärren är besvärliga och hon ska testa en speciell dräkt som trycker ner ärren så att hudfärgen blir normal.
– Det är små steg av återhämtning men det är viktigt. Vi försöker hitta balansen i livet igen, säger Björn som tänker fortsätta med bloggen så länge det känns bra.

Ibland kommer saknaden. När han slår på tv:n och hamnar i en serie som han och Josefin brukade följa. Eller när han kurar ihop sig under täcket och bara saknar från djupet av sitt hjärta. De stunderna måste få finnas. Men sedan måste han orka igen, för Ellens skull.

Och visst har Björn funderat på hur han ska räcka till som pappa. När svåra saker händer som ställer allting på sin spets, kastas man mellan de stora frågorna och vardagsdetaljerna.
– Jag är en aktiv pappa och det har jag alltid varit. Jag är inte perfekt men jag tänker att jag är nog bra som jag är. Om det inte blir som det ska, får det bli som det blir.
– Ofta lyssnar vi för dåligt på barnen. Vi måste ta reda på hur de tänker och känner, ha en dialog, så är det med alla relationer om de ska fungera. Jag tar hellre en diskussion och förklarar än lägger locket på.

Barn förstår mer än man tror, konstaterar Björn
– Häromkvällen när jag ville kramas sa Ellen sakligt: ”Pappa jag tycker du ska skaffa en flickvän!”.


Björns blogg hittar du på: singelpappa.blogg.se