Politikerna måste ställa mycket tydligare krav på vårdföretagen

Självfallet ska politikerna sätta krav på vården. Och det är för att kunna det som vården ska vara såväl skattefinansierad som i händerna på den gemensamma sektorn vad driften anbelangar.

Problemet med vården är samma som med skola och omsorg att det är omöjligt att göra kravspecifika beställningar på samma vis som man kan göra när man beställer köttfärs eller andra liknande varor från någon leverantör. Vården utvecklas - och man kan ha svårt att säga vilka vårdbehov som kan uppstå mm. Det gör också upphandling av vård och investeringar i vårdutrustning i det närmaste omöjlig och omöjlig att på något rimligt och "affärsmässigt" vis förhands- eller anbudsunderlagsbereda.

Det politikerna i stället ska göra är att se till att vården får de resurser den behöver och att varje skattekrona som läggs där också brukas till vård. Pengarna ska inte brukas till att pumpa upp vinst för något bolag där målet - om man ska följa juridiken och aktiebolagslagens bestämmelser - är att förse aktieägare med så stor vinst som det någonsin är möjligt.

En klok politik kräver att man gör klar boskillnad mellan de två målen vinstmaximering och vårdmaximering. Och så länge vi vill ha en sjukvård som är tillgänglig för alla på lika villkor och där de medicinska behoven sätts i främsta rummet så passar inte bolagsdriften in i bilden. Vad vi däremot behöver är betydligt aktivare politiker som ägnar tid och kraft åt att lyssna, följa upp och att ha en kontrollerande hand över verksamheten så att den bedrivs både rationellt och med inriktning på största möjliga patientnytta.

Självfallet ska politikerna sätta krav på vården. Och det är för att kunna det som vården ska vara såväl skattefinansierad som i händerna på den gemensamma sektorn vad driften anbelangar.

Problemet med vården är samma som med skola och omsorg att det är omöjligt att göra kravspecifika beställningar på samma vis som man kan göra när man beställer köttfärs eller andra liknande varor från någon leverantör. Vården utvecklas - och man kan ha svårt att säga vilka vårdbehov som kan uppstå mm. Det gör också upphandling av vård och investeringar i vårdutrustning i det närmaste omöjlig och omöjlig att på något rimligt och "affärsmässigt" vis förhands- eller anbudsunderlagsbereda.

Det politikerna i stället ska göra är att se till att vården får de resurser den behöver och att varje skattekrona som läggs där också brukas till vård. Pengarna ska inte brukas till att pumpa upp vinst för något bolag där målet - om man ska följa juridiken och aktiebolagslagens bestämmelser - är att förse aktieägare med så stor vinst som det någonsin är möjligt.

En klok politik kräver att man gör klar boskillnad mellan de två målen vinstmaximering och vårdmaximering. Och så länge vi vill ha en sjukvård som är tillgänglig för alla på lika villkor och där de medicinska behoven sätts i främsta rummet så passar inte bolagsdriften in i bilden. Vad vi däremot behöver är betydligt aktivare politiker som ägnar tid och kraft åt att lyssna, följa upp och att ha en kontrollerande hand över verksamheten så att den bedrivs både rationellt och med inriktning på största möjliga patientnytta.

Jag tycker det är lite löjligt att jämföra vårdupphandling med att handla köttfärs. Men lite illustrerande är det ju, så jag fortsätter.

Privat vård kräver två saker:
1. konkurrens, och
2. incitament till att vara kunden/patienten till lags.

1. Precis som i fallet med ICA:s köttfärs. Om man kan handla köttfärs någon annanstans, så gör man det. Om möjligheten inte finns, har ICA monopol. Man får säga vad man vill om statliga monopol, men privata monopol är värre.

2. Patienten måste få mer att säga till om, oavsett om vården drivs av offentlig verksamhet eller privat, men speciellt när den drivs privat. Speciellt möjlighet att välja vårdgivare.

Vården måste rimligtvis bli dyrare om man ska ha tio alternativ som var och en ska skaffa komplett utrustning i form av avancerad medicinteknik. Att vi kan ha personalkoperativa vårdcentraler där pengarna man får in går tillbaks till verksamheten må väl vara hänt. Där behöver inte investeringarna bli gigantiska. Men om vi ska börja ha konkurerande PET-kameror, skiktröntgen, analyslabb, operationssalar mm. mm. så kan jag inte förstå annat än att de blir kostnadsdrivande utan att för den sakens skull bli vare sig effektivare eller få en ur mecinsk synvinkel högre kvalitet. Och om vi inte ska ha flera som slåss om samma patienter så får vi ett i stället ett privat monopol - en lösning som verkligen kan börja mjölka vinstgivande resurer ur skattemedel utan att för den skull ge motsvarande förbättringar av vården. En ideologiskt betingad marsch ur askan in i elden.

Att sedan artikelförfattaren resonerar som artikelförfattaren gör är inget att förvånas över. Allt annat från hans sida hade varit snudd på tjänstefel.

@ #4 Fritänkare

Om man resonerar sådär så borde vi ju bara ha ett företag som bygger bilar i världen. Annars blir bilarna onödigt dyra.

Eller endast ett företag som tillverkar köttfärs. ;-)

Det är ändå en viss skillnad mellan vård, utbildning, omsorg och renodlad varuproduktion. I det ena fallet kan man serietillverka produkter - i det andra fallet ska man ta hand om enskilda människor för att ge dem en ofta mycket specifik och individanpassad service.

I det första fallet lär det inte vara några större problem för folk att välja vilken produkt man kanske gillar bäst och marknadsekonomin med alla sina parametrar fungerar hyggligt - i det andra är det en tjänst som alltid ska vara så väl utvecklad och så specialiserad att den försöker klarar också mycket svåra situationer utan att titta på kostnaden - alltid med fokus på individens och inte som i varuproduktionen på bolagsägarens eller producentens bästa.

Människor är vare sig köttfärs eller bilar. Och om inte ME kan skilja på de sakerna så hänvisar jag med varm hand till lite studier i grundskolans biologiböcker.

Tjänsten som levereras är som sagt komplicerad och grundkrav på denna ska ställas från staten. Dessutom måste värden granskas. Om det framkommer att vårdgivaren inte gjort sitt yttersta för att lösa patientens problem, så ska information om detta finnas tillgänglig för potentiella framtida patienter.

De vårdgivare som inte klarar den situationen kommer att sållas bort.

Den enskilda patientens upplevelse av vården är väsentlig. Den är i stort sett inte med i stryrmekanismerna för dagens vård. Med husläkare undantaget så är patienten är tilldelad en vårdgivare i förhand. Hon har ingen talan.

Om de två punkterna i kommentar #3 är uppfyllda, vad är det som säger att kunden/patienten skulle välja en vårdgivare som upplevs dålig, har blivit anmäld för det ena och andra, har utsliten personal och en ineffektiv organisation, etc. framför en vårdgivare som upplevs som bättre, inte har fått några anmälningar, har personal som trivs och en effektiv organisation med bra chefer?

Det är egentligen väldigt enkelt.
Landstingen är i alla avseenden fullständigt urusla på upphandling. Åxå därför detta tjat om LOU och att "vi måste ju köpa det billigaste" när det går snett. Det är sällan man vet vad man vill ha och upphandlingsdokument är mer "politiska" än "affärsmässiga".

Resulatet av en dålig upphandling är inte leverantörens fel.

Skillnaden mellan "upphandling" av just vård och annat (t.ex bilar och kötfärs) är att vårdbehov och vårdutveckling är oförutsägbart. Utfallet av en upphandling kan rimligtvis bara bli två - om man inte har extrem tur eller tror att man med säkerhet kan bli miljonär på Lotto - antingen att leverantrören tagit så bra betalt att den tjänar pengar till sina ägare (vilket betyder att man betalat för mycket för vården och därmed handskats ovarsamt med skattemedel) eller att leverantören om anbudet ligger för lågt genomför besparingar genom att inte ge patienten det senaste men faktiskt effektivaste fast samtidigt dyraste i vårdväg eftersom det skulle resultera i röda bokslutssiffror och ägarkritik.

Bara detta är skäl nog att inte köra vare sig vård, utbildning eller omsorg i bolagsform med privata ägarintressen... När det gäller människan och det som ligger nära henne finns det nog inget bättre än att arbeta efter principen: Från var och en efter förmåga till var och en efter behov.

Det spelar ingen roll om katten är vit eller svart, bara den fångar möss. Då får man se till att den gör just det. Men vilka möss ska den fånga, är det tänkt - egentligen?

Anders Milton och anständighetens marknadspris.

Miltons artikel antyder visst misstroende mot den pågående överlåtelsen av sjukvård och omsorg till marknadsmässigt vinstdriven verksamhet. Enheter avknoppas eller säljs allt för billigt, kanske av ideologiska skäl men han utesluter inte ens mutor bakom snabba, frånstötande vinstaffärer.

Ändå anser Milton att det hela ska fortsätta, bara man skriver in "enkla, uppföljningsbara och lättförståeliga krav för den enskildes liv och värdighet" i affärskontrakten. Och ger förklarande, trovärdighetsbringande exempel, t o m med tidsangivelser för resp anständighetshöjande produktionsmoment. En övergripande kontraktsmanual som lämpar sig även för glesbygdens utglesade marknadskonkurrens. Kanske också gällande i de troligen ibland rätt överbefolkade områden där Röda Korset får ersätta Marknadens sviktande vård- och omsorgsförmåga? Trots tätheten i kundpotentialen.

Med Miltons eget gedigna CV kan det naturligtvis vara svårt att värja sig från vissa allmänna anständighetskrav på tillvaron. Kanske även beträffande hans egen argumentering i denna fråga. Men var har han då lärt sig att just anständighet produceras allra bäst i marknadskonkurrens? Och till vilket pris? Är det erfarenheter från Röda Korset eller psykiatrin, som övertygat honom om att tillfredsställandet av grundläggande, individuella vård- och omsorgsbehov kräver en professionellt vinstdriven organisationsform? Och att anständigheten finner sitt högsta uttryck genom var-och-en-söker-sitt-metoden på utbuds- resp efterfrågesidan? För även om Milton har invändningar så anser han ju uppenbart, och idéhistoriskt tydligt i analogi med den neoklassiska marknadsmodellen från 1800-talet, att vinstdriven marknadskonkurrens är en nödvändig förutsättning i detta sammanhang. Han säger ju så, klart och tydligt: "Vinst (åtminstone som teoretisk möjlighet!) måste kunna tas ut" för att den eftersökta och kostnadseffektivaste kvaliteten ska levereras.

Miltons nedtoning av vinstintresset till en "teoretisk nivå" leder osökt tankarna till hans förflutna inom Saco. Det Saco som -04, med sin enastående akademiska kompetens, deklarerade att "vinstintresset inom privat vinstdriven (!) sjukvård är endast ett formellt krav" (se Sacos remissyttrande ang den s k stopplagspropositionen samma år). På förfrågan erkändes dock att detta förmodligen bedömdes annorlunda av professionella ägare och potentiella investerare i branchen.

Jag tycker att Milton, i anständighetens namn, ska skriva om sin artikel.

Per I

Jag tror inte att avsikten med vård är att katten ska fånga pengar åt en husse!