Den näst mest kända Woody heter Harrelson
Publicerat 2009-10-23 11:26
Foto: Rainer Jensen I aktuella "Zoombiland" spelar Woody Harrelson en man som med ett ironiskt leende uppfinner nya sätt att dräpa levande döda.
Woody Harrelson har lämnat Hollywood för att leva i harmoni på en av Hawaii-öarna. Men på filmduken är allt som vanligt – Woody kallas in för att spela en udda, lite skruvad roll. Som i Sverigeaktuella ”Zombieland” där han leende tar död på odöda. Mattias Dahlström fick en pratstund.
Läs recensionen
Woody Harrelson/Fakta
Woody Harrelson började sin karriär i teveserien ”Skål”
23 juli 1961 Woodrow Tracy Harrelson föds i Midland, Texas. Efter att föräldrarna skilt sig växer han upp med en kristen mamma i Lebanon, Ohio. Funderar i tonåren på att bli predikant.
1968 Fadern Charles arresteras och döms för mord. Femton år senare, 1982, fälls han också för sin inblandning i mordet på en domare. Charles Harrelson dog i fängelse 2007.
1983 Woody Harrelson arresteras för att ha dansat på gatan, stoppat trafik, hoppat ovanpå en polisbil och slagit ned två poliser.
1985 Får rollen som den naive lantisen Woody Boyd i sitcomlångköraren ”Skål”, en roll han spelar fram till seriens slut 1993.
1989 Vinner en Emmy för ”Outstanding supporting actor in a comedy series” för ”Skål”-rollen.
1991 Får ett mindre genombrott som filmskådespelare efter en roll mot vännen Michael J Fox i ”Doc Hollywood”.
1993 Spelar Demi Moores make i ”Ett oanständigt förslag”. Paret tvingas ta ställning till ett erbjudande från en rik affärsman om en miljon dollar för en natts otrohet. Filmen parodieras senare av Harrelson i bröderna Farrellys bowlingkomedi ”Kingpin”.
1994 Uppmärksammas för rollen som den kringresande mördaren Mickey Knox i Oliver Stones ”Natural born killers”.
1996 Oscarsnomineras för rollen som Hustler-grundaren och Larry Flynt i Milos Formans ”Larry Flynt – skandalernas man”.
1997 Harrelson på den politiska filmbanan: dels med Jugoslavien-krigsskildringen ”Welcome to Sarajevo”, dels ”Wag the dog”.
1999 Inleder ett fyra långt uppehåll från filmskådespeleriet. Gör ett kortare gästspel i teveserien ”Will & Grace”, men syns i övrigt inte i någonting.
2002 Arresteras i London för att ha vandaliserat en taxi.
2003 Återvänder till filmen med ”Scorched”. Gör under några år mer småskaliga filmer.
2007 Gör en roll i bröderna Coens fyrfaldigt Oscarsvinnande ”No country for old men”.
2009 Hamnar strax efter inspelningen av ”Zombieland” i bråk med en paparazzofotograf. Hävdar senare, efter ett tips från Paul McCartney, att han trodde fotografen var en zombie.
Woody Harrelson sitter på ett hotell i mexikanska turistfällan Cancún. Här samlas varje år tusentals amerikanska ungdomar för att fira vårlov genom att ställa upp i wet-t-shirt-tävlingar och dricka tequila från varandras kroppar tills de stupar och/eller kräks.
Det är något lugnare nu, i slutet av augusti. Kvällen innan har Harrelson tittat på gigantiska havssköldpaddor som mödosamt tagit sig upp på stranden nedanför hotellet för att gräva ned det som ska bli nästa generation urtidsdjur.
– Vi var nere vid vattnet och väntade och hoppades, men jag tror vi var lite för högljudda. Sköldpaddan vände tillbaka ner i havet utan att lägga ett enda ägg, säger Harrelson utan att se alltför ledsen ut.
Den skoningslösa solen har satt tydliga knallröda spår i det för en filmstjärna egentligen rätt osannolika ansiktet. Men världens förmodligen näst mest kända Woody – efter Allen, men före Woodpecker och Guthrie – klagar inte.
Klimatet är skönt, människorna är trevliga och, som han uttrycker det, ”produkterna är bra”. Nog så viktigt för en man som flera gånger har blivit nominerad för och även vunnit priset ”Stoner of the year” av marijuanahyllande magasinet High Times.
Han verkar vara en fri, harmonisk själ, Woody Harrelson. Har flytt filmbranschens Los Angeles för att i stället slå sig ned på Maui, den näst största av Hawaiiöarna, med lika jazztobaksintresserade countrysångaren Willie Nelson som god granne. Bor i ett solcellsdrivet hus med fru och tre döttrar. Har grävt egen brunn. Lever enbart på råa grönsaker. Och oavsett hur bakfull han än är kan han alltid bota det med någon timmes yoga.
– En av anledningarna till att jag flyttade från LA var att mina barn inte skulle växa upp med en konstig vriden uppfattning om världen. Bobby Kennedy Jr är en god vän till mig. När han var liten sa hans mamma till honom: ”vi är väldigt privilegierade, kom ihåg det, och bara för att du heter som du heter kan du inte bete dig som ett rövhål”. Hm, det var kanske inte exakt hennes ordval, men hon menade i alla fall att man ska ge tillbaka och visa tacksamhet för vad man fått. Den som fått mycket kan man också kräva mycket av.
– Tack och lov har mina döttrar ärvt utseendet efter min fru. Sen är de så väldigt vänliga och omtänksamma, ibland blir jag helt tagen av hur mycket de bryr sig om sina medmänniskor. Det har de också fått från sin mamma.
Kontrasten mellan den småflummige, lättsamt skämtande Harrelson i intervjusituationen och de färgstarka, utlevande, inte sällan ganska svartsynta och våldsamma karaktärer han kanske är mest känd för är rätt anmärkningsvärd.
– Jag gillar udda karaktärer, det har jag alltid gjort. Och en del galna också. För mig är det alltid intressantare om det finns något lite vridet med rollerna jag spelar. Jag har ett bra jobb. När man är liten får man leka och fantisera och låtsas vara något man inte är. Att vara skådespelare är att få fortsätta vara barn.
I bioaktuella ”Zombieland” spelar Harrelson en hårding, en man som förlorat det viktigaste i livet, men som ändå åker omkring i det postapokalyptiska samhället och med ett ironiskt leende uppfinner nya sätt att dräpa levande döda.
– ”Zombieland” reflekterar de senaste åtta åren i USA ganska bra, flinar han. Man kan dra paralleller mellan ”Zombieland” och Washington. Det finns rätt många zombier i kongressen …
”Zombieland” innehåller för all del äckliga zombier med smak för människokött och en hel del blod, men är inte så mycket en renodlad skräckfilm som en filmnördig komedi. Filmen kryllar av referenser framför allt till åttiotalskomedier som ”Ghostbusters” och ”Ett päron till farsa” och Bill Murray gör ett uppmärksammat, och väldigt roligt, gästspel som sig själv.
Harrelsons karaktär Tallahassee har lite av en klassisk amerikansk hjälte över sig, cowboyen som hellre handlar än talar, men med en komisk tvist. Som ofta när Harrelson ställer sig framför kameran.
– Om jag tvingas välja mellan att få folk att gråta och att skratta, väljer jag skratta. Jag kanske ofta misslyckas förmedla det i intervjusituationer, men jag gillar att vara rolig. Samtidigt har jag gjort mycket drama också, inte minst ”The messenger” av debutantregissören Oren Moverman, som är den film jag antagligen är allra mest stolt över och som också kommer att gå upp på amerikanska biografer under hösten.
Kanske är det ett förenklat ”sorgen-bakom-clownens-leende”-resonemang, men med tanke på Harrelsons bakgrund kanske en sådan inställning är oundviklig. Woody Harrelson var sju år gammal när fadern Charles dömdes till fängelse för mord.
Femton år senare, just innan Harrelson bestämde sig för att flytta till New York och satsa på skådespelaryrket, dömdes fadern för ett mord till, på domaren John H Wood. Charles Harrelson dog i fängelset 2007. Senast någon försökte intervjua Woody Harrelson om hans far (i Playboy i år) slutade det med att han satt knäpptyst i fyra och en halv minut.
”Zombieland” är den ena av två filmer med undergångstematik som Harrelson är med i under hösten. Filmapokalypsens mästare Roland Emmerich (”The day after tomorrow”, ”Godzilla”, ”Independence day”) nya katastrofspektakel ”2012” är den andra. Det är ingen tillfällighet att den miljömedvetne och engagerade Harrelson medverkar i den typen av filmer.
– Jag kommer från många generationer av folk som oroar sig, så det finns i mitt blod. Oroas man inte över vad som händer med världen så måste man vara helt avdomnad inuti.
Samtidigt försöker han hålla sig positiv.
– Världen kommer att fortsätta snurra, det är vi som kommer att försvinna, men jag är ändå ganska optimistisk. Ekologiskt sett är läget riktigt uselt, men vad kan du göra? Antingen sätter du dig ned och grinar och surar, eller så försöker du ändå behålla något slags tro på framtiden. Folk började prata om global uppvärmning efter att ”En obekväm sanning”(Al Gores uppmärksammade dokumentärfilm) kom ut och, för all del: små, små saker började hända. Allt fler har hybridbilar nu till exempel, även om de inte är så bra som de skulle kunna vara. Men den oheliga alliansen mellan bil- och oljeindustrin gör alla förbättringar så svårgenomförda.
– Jag vet inte om man kan be industrierna att förändras, just för att de är industrier, de är jätteföretag. De har ingen personlighet eller hjärta, de bryr sig bara om hur mycket pengar de kan tjäna.
”2012” är ett slags apokalyptisk cocktail där en mängd olika framtidsvisioner vävs samman, men som utgår från mayaindianerna och deras kalenders slutpunkt den 21 december 2012. Världen går under eftersom solen, jorden och månen då, under ett ögonblick, ligger på en exakt rak linje, vilket stör den magnetiska balansen inuti vår planet. Av de klipp av filmen som släppts följer sedan ett minst sagt spektakulärt jordbävningskaos när landmassorna kommer i rörelse. Harrelson spelar en smågalen domedagsmässande radiopratare, som varnar för katastrofen innan den kommer.
– Ganska ofta i historien så har de som sågs som galningar varit de som i slutändan visat sig ha rätt. På ett av mina små favorittorg i Rom, Piazza Campo dei Fiori, står en staty av Giordano Bruno. Jag har alltid undrat vem han är och kollade till slut upp honom och upptäckte att han var en katolsk präst som kyrkan vägrade acceptera eftersom han trodde på Kopernikus idéer om att solen, inte jorden, var vår mittpunkt. Att någon ifrågasatte det var farligt och kunde omkullkasta Vatikanens makt. Så de brände honom.
Men han fick en staty i alla fall.
– Visst, hehe. ”Du ska dö, men om några hundra år kanske du får en staty på ett torg.”
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
