Singel i höst

Skönhet kommer inifrån

Skrivet av Isabella Iverus 09:00, 21 oktober 2009 i kategori Dejting, Raggning, Krogliv

Det pratas en hel del om utseende när man är singel. Och annars också, förresten.

Många känner sig fula, fel, gamla eller vad det nu handlar om.

Men om ni frågar mig så anser jag att skönhet kommer inifrån.

Speciellt i min ålder när faktiskt alla – ja alla! – börjar se ut som övermogna äpplen på ett eller annat vis. Ni vet röda utanpå men med inte riktigt samma tuggmotstånd inuti eller att de har en liten brun fläck här och där.

När det gäller mig brukar snubbarna reta sig på mina gråa hår (och en massa annat förstås men det tänker jag inte skriva om här). Ja, jag har gråa hår. Som jag tycker är fina.

Och jag tror det var någon Andreas som kommenterade bloggen här och berättade om tråkmånsarna på Storstad, både tjejer och killar.

Förmodligen stod väl han och kompisarna väl tittade på de ”perfekta” tjejerna. De som slaviskt följer modet, har perfekt vaxade kroppsdelar (jag skriver inte vilka) och tränade muskler. De med blonderat hår och smala intill anorexiadiagnosen.

Och drömde om ett samtal men blev avspisade.

Tror jag det.

Många blir förledda av ytlig skönhet. Det är lätt att bli. Att vilja vara perfekt i andras ögon upptar hela ens koncentration och då är man inte mottaglig för andras kontaktförsök. Och är de verkligen tillräckligt snygga, tänker snyggtjejen/snyggkillen säkert.

Yta är allt som räknas.

Men det som är riktigt vackert är närvaro. Det skvallrar om att här finns en intressant människa. Sådana har närvaro i rummet och i stunden. De har lite j-ar anamma i blicken och de gömmer inte sin manlighet (eller kvinnlighet) i någon byrålåda.

Sådana sunkar inte ned sig och gör sig fula. För de har självrespekt och framhäver det som är bra hos dem själva. I övrigt kan de se ut hur som helst.

Långa, korta, överviktiga, bildsköna – what ever.

De blir vackra för att vi ser deras själ. Det gör dem också sårbara, förstås. Det visar ju upp sig som de är. Men även mottagliga. Mottagliga för kontakt.

Så nästa gång ni går ut för att ragga, kolla efter närvaro.

Det är så mycket intressantare, jag lovar!

Alla får inte ligga

Skrivet av Isabella Iverus 09:00, 19 oktober 2009 i kategori Dejting, Livsstil, Raggning, Krogliv

Det dricks kopiöst i detta land. Speciellt bland snubbarna. Många som jag träffar är så fulla att de knappt minns vad de sa när de vaknar nästa morgon. Ännu mindre om de träffade någon intressant. Istället slår bakfylleångesten klorna i dem med fullt begär.

Kudden blir den bästa vännen och sedan går de och tränar på gymet för att de skäms så. Många sitter på ”mitt” torg, på ett kafé och pustar ut.

Har kemisk ångest.

Hörrni! Har ni någon gång prövat att dricka lite mindre? Eller är det så taskigt ställt med självkänslan att ni måste supa er fulla?

Själv vet jag inget värre än fulla dårar på krogen. Samtalen blir på apnivå och artigheten likaså. Ni står där och glor och dricker. När ni så småningom blivit dyngfulla smyger många fram och ska säga nåt’ bra men spiller istället ut ölen över en.

Och tror att de ska få ligga.

Nej, alla får inte ligga. Verkligen inte.

Som härom sistens. På en krog på Södermalm. Män en bra bit över 40. Med titel på visitkortet och pengar i plånboken. Och gaskalas, så klart. Fast på ett sånt’ där lite belevat sätt, så att de själva tror att det inte märks.

Men det tog inte lång tid förrän den ena började säga både det ena och det andra om kvinnor i allmänhet och mig synnerhet.

Det kändes ju så där. Det hjälpte inte att kompisen erbjöd både vin och champagne och var hur artig som helst.

Han i sin tur berättade om hur han jobbade som en dåre hela veckorna och hur barnen växt upp hos mamman – det var bäst så.

Så sorgligt på något vis.

Och inte attraktivt ett dugg.

Det var ju ett möte jag ville ha.

Behöver jag säga att jag gick hem ensam?

Att bjuda, del II

Skrivet av Isabella Iverus 09:00, 17 oktober 2009 i kategori Dejting, Livsstil, Krogliv

Att bjuda trevligt och självklart – vad är det kan man ju undra efter mitt senaste blogginlägg.

Jo, det ska jag förklara.

Det är väldigt trist när den man ska käka brunsch ihop med bara betalar sin frukost och går och sätter sig. Eller om någon frågar en ut på dejt och det ska ätas middag och alltihop. Och sedan tycker personen ifråga att man ska dela på notan.

Liksom inte, säger jag då.

Du frågar, du betalar.

Har du inte råd att bjuda din dejt så välj ett annat ställe. Man kan ju inte spela värsta tjusiga och sedan plötsligt tycka att det egna valet är den andras angelägenhet.

Om man däremot går ut som två kompisar ihop - ja då kan man splitta notan.

För att bjuda är just något man gör för att man vill. Inte för att man räknar med att få något tillbaka.

Det har inte med kön att göra.

För det är så klart att män och kvinnor ska bjuda varandra.

Du som blir bjuden, säg tack. Och bjud tillbaka om du har lust.

Konstigare än så är det inte.

Om man sedan träffas flera gånger kan man tycka att artigheten kräver att den som blir bjuden åtminstone erbjuder sig att betala. Men det är inget att räkna med.

Att bjuda är roligt! Bjud den som har lägre lön, är ledsen, pluggar eller, för all del, om ni tillbringat natten ihop.

Vem som bjuder? Den som tjänar mest eller den som tagit initiativet.

För det finns inget osexigare än ängslighet om notan. Eller att bara ha sig själv i fokus.

Det hände mig en gång. Jag gick på dejt. Vi blev hungriga och hamnade på en krog.

Inte dyr men god.

Och han visste inte om han skulle vara ”jämställd” och dela notan eller ”gentleman” och bjuda. Jag hade aldrig gått dit om han inte föreslagit alltihop. Så jag lät honom hållas i sitt vankelmod. Men han kunde bara inte bestämma sig.

Tillslut föreslog jag att vi skulle klunsa (sten, sax, påse – ni vet) om betalningen.

Så det gjorde vi.

Gissa vems som vann?

Jag skrattar fortfarande åt hur jag skriker ”I won” över hela restaurangen.

Vem betalar

Skrivet av Isabella Iverus 09:00, 16 oktober 2009 i kategori Krogliv

Sedan jag blev singel är jag oftare ute än förr. Och jag har förstått att många har svårt att veta om de ska bjuda eller ej när man går ut.

Jag har aldrig fattat varför.

När jag 20 och dansade på högtalarna i Madrid och levde mitt liv på krogen (gud, vad jag har dansat och gud, var jag har gjort mycket dumt) så brukade jag bli bjuden på det mesta.

Det var playboys i varierande snygghetsgrad som betalade våra drinkar och våra restaurangbesök. Som tack satt vi vid deras bord en stund och de solade sig i att vara omgivna av unga kvinnor.

Själv resonerade jag som så att om de var så dumma att de trodde att de skulle få ligga för att de betalade min drink, så var så god. Att betala alltså.

När jag blev ensam mamma på söder kändes det precis tvärt om.

Många har en bild av den ensamma mamman som ett offer, någon som hade misslyckats trots att det nästan alltid är tvärt om. Att bryta sig loss och gå vidare är starkt.

Därför bestämde jag mig genast för att lägga in kortet i baren varje gång jag gick ut.

Jag har varit till för någon annan tillräckligt länge.

Om jag vill ha något så köper jag det själv.

Däremot blir jag så klart gärna bjuden om det sker på det där trevliga, självklara viset.

Och då gör jag också som en spanjor lärde mig en gång i tiden. Han sa ”att om någon säger att du är vacker, säg tack. Om de upprepar sitt påstående, säg tack igen”.

En mycket enkel och användbar regel.

Som funkar bra när man blir bjuden av någon ute på lokal.

Men glöm inte att säga tack.

Och tack igen, om glaset fylls på.

Barnfri

Skrivet av Isabella Iverus 09:00, 13 oktober 2009 i kategori Livsstil, Familj, Relationer

De som vandrar omkring i geggan – läs familjelivet – brukar säga ”Åh, så skönt” när man berättar om den där ensamtiden, den utan barn. Den när man kan vakna när man vill på morgonen OCH ligga kvar. Jo, det är sant, man kan ligga kvar i sängen! Eller de där dagarna när man äter mackor till middag och pratar i telefon i två timmar utan att bli avbruten.

Och jag är ganska bra på att njuta av min barnfria tid – jag gillar att göra annat än ”att ta hand om” också. Gå ut, träna, gå på kulturevenemang och hänga med mina vänner och jobba förstås.

MEN jag kommer inte ifrån känslan av saknad. Att sonen inte är hemma, inte sover i sin säng och att jag inte får ta del av halva mitt barns liv.

Det är en smärta så stark att den knappt går att beskriva. Ändå är det bara hacka i sig. För den ryggsäcken får man leva med om man, som jag, vill att ens barn ska tillgång till båda sina föräldrar.

Ändå. Om jag är hemma gör smärtan mig rastlös och ledsen och jag tittar in i min sons rum. Jag ser hans lilla skrivbord och hans kläder på stolen. Tänker på hans blöta pussar och kärleksförklaringar.

Det är då jag brukar gå till Torget.

Eller aktivera mig. Städa, träna, skriva, måla om bokhyllor – what ever. Jag har att välja på det eller supa mig full. Och jag gillar ju inte det längre. Sprit alltså.

För annars sitter jag där med mina j-a fondtapeter, kakel och marimekkotyg och trägolv och känner mig olycklig. Det känns tomt och alldeles för lugnt där hemma. Jag har hellre sällskap trots att experterna säger att ”man ska träna sig på att vara själv”, vila i ensamheten och allt vad det heter.

Vilken bullshit!

Jag har varit ensam så mycket i mitt liv att jag är trött på det.

Att skilja sig

Skrivet av Isabella Iverus 09:00, 10 oktober 2009 i kategori Livsstil, Familj, Relationer

Att kliva ut ur ”geggan” är det bästa jag gjort.

Trots att han som jag var gift med var min stora kärlek. När känslor är starka blir de så även åt andra hållet. Vi sa så mycket fula saker till varandra.

Jag grät så eftertåt. Sörjde.

På kvällarna när jag gick och lade mig kände jag inte igen ljuden hemma. Inget var som förut. Och varje kväll i flera år – ja det är sant – vaknade jag plötsligt ganska snart efter att jag hade somnat och visste inte var jag var. Fastän jag hade kastat ut alla saker och köpt nytt, målat om och bytt rum.

Så stark var min ångest.

Men min bild av kärleken var inte sund. Jag trodde som så många andra att jag skulle kunna ändra någon annan. Jag höll så hårt i min bild av Tomtebolyckan att jag höll på att sudda ut mig själv. Utåt log jag. Men på insidan fick min själ svarta kanter. Folk sa ”men du som är så stark, dig kan väl ingen såra”.

Jo, det är just det man kan.

Starka står kvar och fajtas, på ett osunt sätt. Och sårar varandra.

Jag kom ingen vart trots massor med vuxenpoäng.

Nu byter vi barn med varandra.

Det känns inte jobbigt länge även om jag är ledsen över att vi aldrig kunde prata ut och tala om hur mycket vi ändå betytt för varandra.

Ibland träffar jag min ex-familj. Det är en stor bullrig ”Fellinisläkt” som jag kommer att älska tills jag dör. Det blir inte så ofta vi ses, så klart, och på ett annat sätt. Men jag är glad att de finns där ute, att det som jag förlorade ändå finns kvar.

Jag är glad för det jag fått även om jag aldrig hade trott att jag skulle leva ensam och fråga mig vad livet egentligen går ut på.

De där tankarna hinner ofta ikapp mig på söndagarna. Var annan alltså. Då vaknar jag (oftast) ensam och har ingen att läsa tidningen med. Skratta med.

Det gör ont.

Tur att jag har mitt frukostgäng på Torget.

Förälskad

Skrivet av Isabella Iverus 09:00, 8 oktober 2009 i kategori Livsstil, Relationer

Jag blir nog lite förälskad nästan varje dag. I den höstblåa himlen och löven som leker, i barnens leenden, i människor med närvaro och värme.

Och många gånger när jag cyklar hemåt ensam är jag glad. Då har jag mött någon som… gör mig så där levande.

En person som ser mig och som jag kan skratta ihop med. Vi har kanske bara skämtat eller haft en intressant diskussion. Eller delat ett förtroende.

Ibland är denne ”någon” en man på krogen eller i något annat sammanhang. Många gånger är han upptagen och det händer absolut ingenting mer än att vi har kul ihop under en stulen stund vid en bardisk.

Ändå tar det inte lång tid innan folk börjar påpeka att ”se upp, han är gift” eller ”det var värst!”.

Det är så trist. Som om kvinnor vore djur.

Och jag tror att det är den här hemliga nymoralism som påverkar oss mer än vad vi vill tro.

Den som tycker att all form av flirt är otrohet.

Den gör oss allihopa så ängsliga.

Det ska vara allt eller inget. Antingen totalt vild sex eller ingenting. Fastän vi människor inte funkar så.

För det är väl klart att vi alla måste få gå ut och ”tuppa” oss lite, spegla oss i andra och känna samvaro en kort stund.

Även de som är upptagna.

Då känner vi oss fina och omtyckta och den energin ger oss kraft att gå vidare. Att gå hem, sträcka på ryggen och orka älska våra äkta hälfter med de fel och brister de har. Istället för att stå där och ängsligt markera avstånd och samla på frustrationer och sedan – när vi druckit massor med (gratis)sprit – släppa alla spärrar och vara otrogna på konferensen.

För oss singlar är det kanske ändå viktigare. Jag känner efter varje sådant möte att det finns hopp om livet och blir… lite mindre rädd.

Då förstår jag att jag förmodligen också kommer att hitta någon som jag vågar släppa in i mitt liv och som kan älska mig precis för den jag är. Att jag inte är ett hopplöst fall.

Jobba ihjäl sig

Skrivet av Isabella Iverus 09:00, 7 oktober 2009 i kategori Livsstil

Jag dejtade en kille som ägnade dagarna åt ekonomi ett tag. Smart snubbe, verkligen. Han berättade att ju mer och ju fler som jobbar desto bättre är det för Sverige.

Redan där borde jag väl ha dragit öronen åt mig. När något går i överdrift är det aldrig bra. Vare sig det handlar om för mycket eller för lite.

Jobbfaktorn stämmer säkert i teorin. Men i praktiken är för mycket arbete ett missbruksbeteende. Det är faktiskt ett säkert sätt att skjuta bort sorger och bekymmer.

Snubben berättade att han aldrig varit på fredagsfika i sin sons skola. Han jobbade ju då. Han hade till och med föreslagit att de skulle ta bort fikat. Det var ju bara ”hemmafruar” som hade tid med sådant.

Han och exet (alltid dessa ex) fajtades om vem som skulle få jobba mest. Det var heltid för båda sedan barnet var nyfött och föräldradagarna avbetade. de hade tydligen helt missat att det är hög status att hämta tidigt från skola och dagis.

När vi träffades hade han alltid allt planerat. Varenda vecka. Måndag – fredag. Vanligen stannade han till åtta ungefär på kontoret. Men så var det bara nu och ett halvår framåt. Sedan skulle allt lätta. O, Yeah! Right! Har vi hört det förr? Ska bara.

Han var så glad att vi hade träffats.

Ändå gick det inte att rucka på något i almanackan.

En sen middag i morgon? Nej, han jobbade.

En lunch? Nej, han äter lunch vid skrivbordet.

Följa med hit och dit? Nej, det var inget roligt.

När jag skulle handla en grej på vägen ville han vänta utanför affären.

En kväll frågade jag honom om han ville hitta på något en stund efter jobbet.

Gissa svaret.

Nej. Han hade tvättstugan.

Inget ont om tvättstugan – jag vet att man måste passa den MEN det går ju faktiskt att kombinera.

Man kan köpa lite god hämtmat och kolla tv ihop.

Eller ta en fika mellan tvättupphängning.

En promenad.

Men nej.

Tvättkorgen eller mig – ja då valde han tvättkorgen.

Det var i alla fall så det kändes.

Då tyckte jag att det var dags att kasta in handduken.

Om det ska funka måste man öppna dörren till sitt liv och be den andra stiga in.

Jag hade gärna stigit in i hans liv.

Men jag är artig och sparkar inte in dörren. Utan går om ingen öppnar.

Möjligtvis lämnar jag en lapp.

En lapp där det står:

Hej! Jag var här men du var inte hemma. Du kan ju höra av dig om du vill.

Hälsningar Isabella.

Ett nej ska inte tas så personligt

Skrivet av Isabella Iverus 11:14, 5 oktober 2009 i kategori Krogliv

Oj, oj, oj – vad många åsikter ni har.

Alla känner sig påhoppade av förra veckans debatt om hur en attraktiv man beskrivs.

Nu skriver jag om män för att jag är en vanlig heteronormativ mediakvinna i ankdammen. Det erkänner jag villigt. Men självklart hör mannens och kvinnans roll ihop.

Vi kvinnor är inte ofelbara – bara nästan…

Visst finns det massor av tafatta kvinnor som inte vågar säga flasklock till någon. Så väl här i Stockholm som på annan ort. Men många av mina starka vackra singelväninnor berättar om sina upplevelser ute på krogen. Om att det faktiskt går till så här. Också.

Att många snubbar inte vågar närma sig dem för att de helt enkelt känner sig rädda av att kvinnor tar plats och har åsikter och säger ifrån när de inte gillar något.

Och det är klart att det är jobbigt. Det händer mig med, att den jag försöker prata med ser besvärad ut och inte är intresserad av någon som helst kontakt.

Eller att stämningen är så att det är roligare att gå hem och titta på tv. Då gör jag det.

Jag förstår alla snubbar som förgäves försöker få kontakt med någon de spanat in och som ”bara vill dricka vin med sina tjejkompisar”.

Visst är det trist med sådana ängsliga typer. Av båda könen.

Men låt dem göra det då! Det har väl både män och kvinnor rätt till, att vilja sitta i lugn och ro med några få och bara prata med varandra. Det händer rätt ofta att det är precis det jag vill göra. Ta ett glas med mina kompisar.

Jag tror igen att det handlar om det där nejet. Att inte ta det så j-a personligt.

Det enda som jag faktiskt snappat upp i alla självhjälpsböcker jag tryckt i mig i är att man aldrig kan ändra på andra, bara på sig själv.

Alltså: Tycker man att andra är tysta, tråkiga och ängsliga så sälla dig INTE till skocken. Börja prata med andra människor istället, ta kontakt och få ett möte.

Vad mötet sedan leder till vet man aldrig. Kanske blev det bara en trevlig pratstund eller en ny kompis på Facebook. Men då slipper man i alla fall betala, logga in och skriva en checklista för att få testa sin attraktionskraft.

Det är ändå roligare på riktigt än i cyberspace!