Fråga Insidans panel

Insidans panel svarar på frågor om föräldraskap, alkohol, sorg, relationer, självhjälp och förändring, äldre och psykisk ohälsa. Du kan vara anonym. Utvalda frågor och svar publiceras här och eventuellt i papperstidningen. Ställ din fråga här!

Prenumerera på RSS

Skribenter

Senaste inläggen

Mest kommenterade

1. "Vi har konflikter om allt" (1)

"Ibland vill jag bara fly"

Skrivet av Liria Ortiz 06:00, 23 oktober 2009 i kategori Självhjälp och förändring

Fråga: Jag är en 22-årig student som inte vet vad jag ska ta mig till. På impuls började jag en utbildning nu i höst. Ända sedan jag var mycket liten har jag till och från haft ångest. Oftast mår jag bättre på våren och då jag är i ett sammanhang där jag vet vad som väntas av mig – då jag vet att jag har mycket att göra men samtidigt vet att ett uppbrott väntar.

Nu mår jag dåligt. På lektioner känner jag ibland hur det knyter sig i magen, tårar kommer och jag blir tätare i halsen. Då känner jag att jag vill fly. Jag vill fly till mina föräldrar eller bara avsluta allting. Funderar på att sluta på utbildningen, men vet inte vad jag ska göra i stället. Eller jag vet saker som jag skulle kunna göra, men jag tänker att det inte är någon idé eftersom det inte finns något som säger att jag skulle må bättre i en sådan situation. Så fort jag får en idé kommer jag upp med egna motargument.

Mina föräldrar var under min uppväxt dominanta, men är det inte längre. Nu har jag i stället tagit deras kritiska perspektiv och fört över det på mitt liv. Så fort något tar emot vill jag ge upp och tänker att jag inte klarar av att genomföra saker. Och så är jag fruktansvärt rädd för att jag ska trycka undan känslor, eftersom jag tänker att jag då skulle kunna hamna helt fel i livet... – som om hela världen är full av vargar som bara väntar på att äta upp mig.

Dessutom känner jag ett ansvar att under min livstid, om jag nu ska leva, borde göra något bra och viktigt för världen. Dessutom ska jag ha roligt under tiden och ständigt utvecklas! Och så känner jag att jag inte kan älskas eller vara i ett förhållande förrän jag har utbildat mig och jag vet vad jag vill ha ut av livet. Vad är detta?

Jag är rädd för att jag har fastnat i ett tankesätt där jag förknippar ångest med trygghet. Jag har gått i kognitiv terapi men jag tyckte inte att det hjälpte.

Har ni något tips om vad jag kan göra?

Minna

Svar: Mitt intryck när jag läser din fråga är att du oroar dig mycket och har ångest inom många områden i livet, en generaliserad ångest. Den bara finns där, ofta, länge, nästan ständigt, och du kan bara inte sluta att oroa dig för smått och stort.

Du vet att oron är överdriven, det finns inte en rimlig proportion mellan oron och det som utlöser oron, och du förstår att du överskattar sannolikheter för att skrämmande saker ska inträffa eller konsekvenser av redan inträffade händelser, men du kan trots detta inte sluta oroa dig.

Ibland tycker man vid ångest av detta slag att oron är ”nödvändig och klok”, genom oron är man förberedd på det mesta och en del problem blir faktiskt lösta kan man tycka när man grubblar, vrider och kränger på saker och ting. Upplevelsen kan vara att det alltid har varit så här.
Minna, känner du igen dig i det jag berättar om så här långt? Du frågar i ditt brev: Vad är detta? Är kanske ”detta” en generell ångest, som du besväras av som dyker lite varsomhelst och när som helst? Rädslor och ångest av detta slag är vanligt, det upplevs av upp till 5 procent av befolkningen i västvärlden.

Ångesten i sådana fall innebär även flera olika symtom eller konsekvenser; rastlöshet, ständig trötthet, låg uthållighet, irritation, muskelspänningar, värk i kroppen och störd sömn. Man känner sig ständigt stressad och vill, som du skriver, ibland bara ”fly”. Man har svårt att hinna och orka med saker. Man är ständigt uppmärksam på hot och faror, minns det negativa och glömmer det positiva, och har föreställningen att allt måste vara perfekt för att det ska duga. En konsekvens kan vara att man nästan aldrig lever i nuet utan man är upptagen med ett inre prat som handlar om att granska det som hänt och oroa sig för det som kan hända.

Varför kan man inte bara sluta tänka på det som oroar? En delförklaring är att vår hjärna är konstruerad för att hitta brister och risker och det blir lätt ett överinlärt mönster att fungera på det sättet, men vi kan träna oss mentalt att använda vår hjärna också för att vara mer uppmärksam på det som är bra här och nu, och de möjligheter som livet rymmer.

Mitt råd till dig är att du söker psykologisk behandling för din ångest, som verkar ta så stor plats i ditt liv. Det finns flera vägar att gå. Du kan pröva en utmärkt självhjälpsbok av psykologerna Maria Farm Larsson och Håkan Wisung, ”Fri från oro, ångest och fobier”. Du kan också kontakta en psykoterapeut, som är erfaren och kunnig inom behandling av ångest. På www.internetpsykiatri.se kan du läsa om internetbaserad terapi.

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är den mest beprövade metoden för ångestproblem just nu, och fungerar för cirka 75 procent, men alltså inte för alla. Detta gäller alla psykologiska behandlingar. Du har tidigare gått i kognitiv terapi och blev inte nöjd med den. Ibland kan det vara samarbetet mellan psykoterapeuten och klienten som inte fungerar, ibland passar inte arbetssättet/metoden klienten eller så tappar klienten sin motivation att fortsätta behandlingen. Det finns många faktorer som kan påverka resultatet av en behandling. Tyvärr händer det också för några klienter att behandlingen inte fungerar och då behöver vi forska mera för att kunna hjälpa dessa. Tack och lov utvecklas nya metoder hela tiden, vilket är hoppfullt för att i framtiden kunna hjälpa så många som möjligt. Du ska kanske fundera på om det passar dig att göra ett nytt försök.

Vad innebär då en KBT-behandling vid generell ångest, undrar du säkert? Vanliga inslag är att träna avslappning, lära sig att upptäcka vad som sätter igång oron, bli bra på att ifrågasätta sina katastroftankar, bli bättre på problemlösning och tidsplanering, upptäcka sina känslor (det som döljer sig under oron), prova att göra tvärtom, till exempel att stanna kvar i oron och göra det man fruktar (och lära sig att det värsta inte inträffar), bli mer flexibel i tanken och se saker ur flera perspektiv. Att gå i en psykoterapi av detta slag brukar många uppleva som en visserligen arbetsam men också behjälplig och spännande ”resa” att göra.

Varma hälsningar och lycka till!

Liria Ortiz, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Permalänk Kommentarer (16) Kommentera

Testa så kallad traumaterapi - EMDR-metoden:
http://en.wikipedia.org/wiki/Eye_movement_desensit ization_and_reprocessing
- den är enligt min personliga erfarenhet ett bra mkt bättre alternativ än kognitiv terapi när det gäller att behandla ångestsymtom.

florella, 11:27, 26 oktober 2009. Anmäl

Minna, din ångest kan vara det viktigaste du har just nu. Försök att lära känna den. Och när du har gjort det - hälsa från mig.

en vän, 00:21, 26 oktober 2009. Anmäl

Hej Minna-jag tror lite som signaturen n 00:32 - visst kan det vara serotoninnivåerna.Inte minst som du mår lite bättre under våren. Men istället för ssri vill jag rekommendera ljusterapilampa - kolla på ljusterapi.nu. Har min på till frukost en halvtimme på morgonen mellan okt-mars plus försöker få dagsljus mitt på dagen gm lunchpromenad. Lampan har gjort all skillnad i världen för min del. Sedan kan du givet behöva terapi mot ångesten kanske vanlig samtals-?. Livet är inte alltid lyckligt, gäller att minnas det och ibland får man stå i ångest, det är inte hela världen. Stort lycka till - det ordnar sig, vill jag också säga.

En kvinna, 11:23, 25 oktober 2009. Anmäl

Hej Minna!
Under tiden mellan att jag var 13-25 hade jag det exakt som du (jag är 28 nu). Men jag gick i KBT och mitt första råd är att inte ge upp förrän du provat flera olika terapeuter, jag provade fyra olika och fick diagnosen GAD=generaliserat ångestsyndrom. Förutom övningar föreslog han att jag skulle prova antidepressiv medicin av typen SSRI. Dessa tabletter hjälper till att hålla serotoninnivån lagom hög i hjärnan. Jag provade en rad olika, innan jag hittade en som fungerade. Och du anar inte vilken skillnad det är. Mitt liv är i färg igen. Om en orostanke kommer, så gnager den inte längre i dagar och skapar ångest, som tidigare, utan den är där i någon minut, sedan kommer en ny tanke. Jag känner mig som mig själv igen. Jag ser det lite som att en diabetiker kan inte hålla lagom insulinnivåer, min kropp kan inte hålla lagom serotoninnivåer. Vi måste därför båda ta medicin. Det är ju inte säkert att det fungerar lika bra för dig, men du kan ju ge det en chans. Stort lycka til

n, 00:32, 25 oktober 2009. Anmäl

Sant att det finns många olika att bryta oro och ångest, men den ena etiketten ångest är inte den andra lik. Det finns många sätt att hantera livet och jobbiga platser, faser och problem. Inte säkert att erbjuda "GAD" som väg ut är det mest etiska från ett kort brev. Det sätts för villigt för mycket diagnoser, vilket mest är sorgligt när det handlar om unga människor.

Henrik, (Webbsida) 19:08, 24 oktober 2009. Anmäl

Man måste lära sig skilja på vad som är vad,vad är dina problem,vad är mina,vad är våra,projiceringar inom relationer är allt för vanligt och många relationer utgörs av allt för ofärdiga människor med orealistiska förväntningar på vad en relaton skall ge/ innehålla.
Och vem ordning,skall styra i en relation, din / min eller våran gemensamma.
Vanligast att det är kvinnan som lägger ribban,men vad är det som säger att det är hennes ribba som skall gälla.
Och vad är viktigast om vi går till botten, är det VI, VÅRAN RELATION, eller är det alla måsten, bör o skall. Finns människor som inte kan existera (eller det enda de känner till) om de inte får gnälla, bråka.
Tänk på att ni har bara ett liv och det är lätt att slarva bort en relation.
Tänk på att man ÄGER INGET / INGEN, man har det bara till låns.

VAD ÄR VIKTIGT.TÄNK PÅ ATT MAN ÄGER INGEN / INGET, 18:20, 24 oktober 2009. Anmäl

Hej!
Jag tycker absolut att du ska prova KBT. Där uppehåller man sig inte lika mycket kring tankarna och det brukar fungera bättre vid ångestproblematik. Grovt uttryckt kan man säga att kognitiv terapi har sin grund i psykodynamisk terapi och KBT i beteendeterapi vilket gör stor skillnad för dig som klient. Ibland kan det vara svårt för vårdcentraler (särskilt på mindre orter) att finna legitimerade KBT terapeuter till alla som behöver men nu finns fritt vårdval, sök dig dit hjälp finns att få!
Lycka till!

Erika, 15:41, 24 oktober 2009. Anmäl

Jag har upplevt ungefär samma sak som dig. Hoppade på en utbildning och det kändes inte alls bra. Jag hoppade av och det kändes verkligen som ett misslyckande, men såhär i efterhand var det nog det bästa som jag har gjort. Ingen kommer se dig som ett misslyckande för att du hoppar av. Tro det eller ej, men folk bryr sig faktiskt inte så mycket :)
Denhär boken har hjälpt mig:
http://www.ingenpanik.se/micro/ingenpanik/

Adrian, 11:54, 24 oktober 2009. Anmäl

Jag har själv upplevt det. Känner du att symptomen hindrar ditt vardagsliv är kanske en samtalterapeutiskt kontakt inte förstaleds förfarandet du bör genomgår. Uppsök vårdcentral så att det inte är klinisk ångest. Annars kan du försäkra dig om att det kommer roliga stunder också: inga omfester, bara omtentor!

Bahast Biuk, 09:06, 24 oktober 2009. Anmäl

Instämmer faktiskt med Selma. Kolla det om du inte redan gjort det, hormoner ställer lätt till det med känslorna.
I övrigt låter det som en ganska "normal" livskris (därmed inte sagt att den inte är superjobbig). Försök stå ut ett tag till, bestäm dig för att ge detta ett år även om det är bortkastat och utvärdera igen efter den tiden. Och se till att få någon att prata med.

Tjejen, 14:42, 23 oktober 2009. Anmäl

Hure kommer det sig attdu inte tar upp att det finns andra former av terapi? PDT, psykodynammisk psykoterapi fungerar också för denna problematiken.Men även där gäller att hitta ett arbetsätt och relations som fungerar. Vissa, kanske som den här brevskrivaren behöver få en koppling bakåt, behöver förstå sitt sammanhang.Det verkar som om hon uttrycker det.En PDT som arbetar riktat mot detta kan var oerhört effektiv.Och snabb, omdet nu är det viktigaste.

Linn, 13:36, 23 oktober 2009. Anmäl

Hej Minna och Liria! Som övriga som kommenterar så känner jag igen mig, när jag började min utbildning så hände saker runt omkring mig som gjorde att jag kände att jag slutade fungera, kände mig olik alla andra och inte klarade av saker och det gav massor med ångest. Av någon anledning gled jag med under utbildningen och hoppade inte av utan gick och pratade med lärarna och förklarade och de var enorm hjälp! Man behöver inte alltid fungera perfekt och klara av allt som alla andra eller som föräldrarna kanske förväntar sig utav dig. Mitt problem, sett i efterhand, var nog till viss del det att jag inte vågade må dåligt och visa det men det syns ju tydligt ändå. Alla mår vi dåligt ibland, acceptera att det är lite så och ta ett steg i taget med terapi och att prata med någon i skolan så kan det bli bättre! Lycka till!

Moi, 10:28, 23 oktober 2009. Anmäl

Jag var i flera år väldigt orolig av mig. Till slut hittade jag boven i dramat; mina p-piller. Sedan jag slutade ta dem har jag mått mycket bättre. Nu kanske detta inte gäller frågeställaren, men jag ville iaf nämna detta som en möjlig orsak.

Selma, 09:59, 23 oktober 2009. Anmäl

Hej Minna! Jag känner igen det du skriver; jag har också känt gråten komma när jag sitter på lektioner och bara känt att jag inte hör hemma där och inte vill vara där. För mig hjälpte det definitivt att sluta den utbildning som gav mig ångest och gjorde mig ledsen (jag har hoppat av två tekniska utbildningar för jag kände att det inte passade mig). Nu läser jag en kurs som jag älskar och jag mår jättebra. Du ska absolut inte vara rädd att testa något annat om du tror att det kan vara bättre för dig, jag hade också tankar om att jag inte kunde klara något men det hjälper ju otroligt mycket om man är motiverad och känner att man hamnat rätt. Lycka till!

Katja, 08:58, 23 oktober 2009. Anmäl

Känner igen mig i ditt brev något oerhört! Det kunde ha varit mitt brev för fyra år sedan, när jag var 22. Jag sökte då hjälp och genomgick KBT som tillsammans med diverse självhjälpslitteratur blev min väg ut. Det tog mig tre år att få till en bestående beteendeförändring och lära mig använda de verktyg jag fick i terapin, men jag mår väldigt bra nu. Ville mest säga att det finns hopp! Kämpa på tills du hittar den hjälp som känns rätt, för du ska inte behöva må så här. Du kan inte rädda världen innan du har hjälpt dig själv (fick jag erfara i alla fall). Och du ska veta vad mycket energi och plats det blir kvar i hjärnan när man inte ständigt ifrågasätter sig själv. Varma kramar och lycka till!

Linda, 08:15, 23 oktober 2009. Anmäl

Jag tycker du ska fokusera på att börja tycka om dig själv för den du är, och verkligen lära känna dig själv och älska dina olika sidor, positiva och negativa. Det verkar inte som att du fått stöd för dina tankar, känslor och beslut i din uppväxt och att det resulterar i att du nu känner dig otrygg och får ångest över alla beslut. Jag känner igen mig själv i din ålder! När du får ångest, försök se allt i ett större perspektiv - vad är det värsta som kan hända? Tillåt dig själv att göra fel medan du tar reda på vad du vill innerst inne. Livet ska vara kul, inte så allvarligt! Allt blir bra till slut ändå. Kram på dig och lycka till!

Susanne, 07:02, 23 oktober 2009. Anmäl

Tidigare inlägg Senare inlägg

Nyheter från Insidan

Fredrik Funck Tomas Hedborg med sin "timstock".

Nu har Tomas bättre koll på sin vardag

Tomas Hedborg är en av många som lever ett bättre liv tack vare en ”timstock”. Men politiker och socialtjänstemän har skrämmande dålig kunskap om vilka hjälpmedel som finns för personer med psykisk funktionsnedsättning. Läs mer

Fråga Insidans panel

Foto: Scanpix

"Min åttaåriga dotter blir hotad i skolan"

Föräldrarådgivaren Ingegerd Gavelin svarar: "Så här ska inget barn behöva ha det!"

Peter Claesson

Hotad manlighet kan väcka hat

Vilka känslor väcks när någon avviker från den heterosexuella normen? Är homosexualitet ett starkt hot mot manligheten? Pjäsen ”No tears for queers” undersöker hatbrott och manlighet. Läs mer

Hejdå, ekorrhjulet!

”Många lever sparsamt av tvång”

Serien om ett leva enklare har fått många att reagera. En del säger att de själva funderar på att konsumera och arbeta mindre. Andra påpekar att en stor grupp redan slutat shoppa – därför att de inte har råd! Läsarreaktioner

Två böcker om att hoppa av köpkarusellen

Andreas Apell Ann Hageus har skrivit en bok om sin sorg.

"Gösta är död, men jag är kvar"

Ann Hageus förlorade sin nioårige son Gösta i tsunamikatastrofen. Nu har hon skrivit en bok om sina tankar och känslor. Hon var också bollplank när Teater Komet arbetade med sin pjäs om sorg. Läs mer

Fråga Insidan

"Vi har konflikter om allt"

"Känns som om vi testar att vi verkligen passar ihop." Familjerådgivaren Anders Eklund Rimsten svarar.

"Ett genombrott för forskningen om ME" Det säger Birgitta Evengård, professor och överläkare vid infektionskliniken i Umeå. En amerikansk studie visar att ett virus kan ligga bakom sjukdomen ME.

Möt Insidans panel. Våra experter svarar på frågor om sorg, föräldraskap, förändring, relationer, psykisk ohälsa, äldre och alkohol.

Jonas, 15 år, fick diagnosen Aspergers syndrom några månader efter att han tvångsomhändertagits av socialtjänsten. Under 2,5 års tid fick han inte komma hem.

Pojkarna och hedern Artonårige Bawan är kurd, muslim och bög. Han tror att hans släktingar skulle kunna döda honom om de fick veta.

Sex på nätet För Sofia, 20 år, är det normalt att ha sex med okända killar via internet. ”Vi klär av oss framför webcamen, smeker oss själva och tittar på varandra."