En fråga om kultur
Publicerat 2009-10-21 00:07
Sjukvårdsreformen: Kortare liv till högre pris – ska det vara något att slåss för.
Washington. Amerikanska tidningar fylls med artiklar om den tilltänkta sjukvårdsreformen. Läsarna får följa var i processen frågan befinner sig, hur den malts sönder och samman under resans gång samt vilka möjliga rester som i bästa fall kan bli slutresultatet.
Tv bombarderar tittarna med reklam från båda sidor. Motståndare och anhängare till förslaget lägger ned enorma summor på att propagera för sin sak. En miljon dollar om dagen är en summa som nämnts här.
Sprängkraften har många förklaringar. Dels handlar det om den amerikanska skräcken för staten och tilliten till marknaden (att jämföra med vår tillit för staten och skräck för marknaden). Dels om att 85 procent uppger att de är nöjda med sin hälso- och sjukvård och inte vill ha några förändringar. Dels om kostnader, men också förstås, om politik.
President Obamas framtid står och faller med reformen, menar Daniel Hamilton vid centret för transatlantiska relationer, ett forskningscenter knutet till Johns Hopkins-universitetet. Det blir ett test på hans mandat för förändring. Utan framgång i denna fråga blir det inget med vare sig klimat eller Afghanistan.
Och vad är då en framgång, frågar jag med tanke på hur hårt kongressen redan bitit på de ramar Barack Obama lämnade ifrån sig för att fylla med politiskt innehåll. Allt det går att sätta en signatur på, svarar Daniel Hamilton.
Andra jag frågat har gett liknande svar. En lagstiftning, hur den än ser ut, kommer att presenteras som en framgång. Även om den inte gör något åt den ohållbara situation sjukvården står inför.
Amerikanerna spenderar nästan dubbelt så mycket som svenskarna av sin BNP på hälso- och sjukvård. Och andelen växer. 15 procent av befolkningen är oförsäkrade och många andra underförsäkrade. Den som kommer till en akutmottagning i ambulans måste tas emot. Det betyder att oförsäkrade som vill träffa en läkare ringer ambulans och att akutmottagningar används som vårdcentraler, vilket förstås gör vården dyrare än den skulle behöva vara.
Men även för de försäkrade blir vården allt mer kostsam. Christopher Gulde är barnläkare i Texas och driver en mottagning med fyra läkare och arton andra anställda. Han berättar hur sjukvårdspremierna för hans anställda ökat med tio procent årligen, medan han i andra änden hos de försäkrade barn han tar emot, inte sett motsvarande utflöde.
Försäkringsbolagen bestämmer vad de vill betala för en tjänst, oavsett om det gäller en enkel vaccination eller en svår operation. När det gäller vaccinationerna är priset färdigställt från början. Och det är konstigt, säger Christopher Gulde, hur alla bolag hamnar på eller alldeles strax över inköpskostnaden för själva vaccinet. Inget eller möjligen någon enstaka dollar blir över för läkarkontakten. Och så här ser det ut på område efter område. Han misstänker att försäkringsbolagen är för stora och för få och att de har osunt mycket kontakt med varandra.
Christopher Gulde berättar hur hans klinik valt bort barn för vissa behandlingar beroende på var de är försäkrade. Det kan vara en exklusiv försäkring som formellt täcker allt men som alltså med sin ersättningspolicy för vissa åkommor får läkare att nobba dem.
Och det är här jag inte förstår amerikanernas förnöjsamhet. De kan ha betalat
3 000 kronor i månaden för en fulltäckande försäkring och så visar det sig att den inte är fulltäckande eftersom försäkringsbolagen ersätter läkarna så dåligt att ingen vill ta emot dem.
Christopher Gulde nämner inte ordet kartell men konstaterar att marknadskrafterna uppenbart inte fungerar eftersom det inte finns något annat, mer anständigt försäkringsbolag för besvikna kunder att vända sig till.
Det är här Barack Obamas idé om statligt försäkringsalternativ blir intressant. En aktör som kan vrida premiespiralen nedåt och som förhoppningsvis tycker att ansvaret sträcker sig längre än till att teckna en försäkring. Som ett slags statlig inblandning för att säkra den konkurrens de få aktörerna uppenbart inte mäktar med.
Över en middag träffar jag en politisk tjänsteman från kongressen. Vi pratar om sjukvårdssystemen i våra respektive länder. Han suckar och konstaterar: Vi betalar mer och lever kortare. Den här debatten handlar mer om kultur än om någonting annat.
Hanne Kjöller
Visar 1-5 av 5. Per sida:
Sverige har högre läkartäthet än USA, och vi har ju bevisligen råd med dem, och som jag förstår det är inte direkt lönerna för läkare högre rent generellt i USA. Jag förstår därmed inte alls Nylanders argument.
Marten, 00:06, 22 oktober 2009. Anmäl
Ibland glimmar det till hos Kjöllerskans Hanne, som här t ex. Synd att dessa glimtar varvas med sådana lågvattenmärken bara,
Mats Dagerlind, 17:37, 21 oktober 2009. Anmäl
Visst kan man som Kjöller beskriva det som "kulturdebatt", manifesterad i den sviktande tilltron till (for-)profit-mekanismens överlägsna förmåga att driva sjukvård med maximal kostnadseffektiv kvalitet. Om denna systemsvaghet är även republ och moderata demokr överens, liksom ekonomer som P Krugman etc. Framställningen av Obama som en omstörtande nazimarxistisk Batman-Joker-djävul speglar nivån och hettan i den kulturella uppgörelsen. Oerhört intressant även mtp debatten om införandet av en svensk vinstdriven vårdmodell. Fortsätt granska, Kjöller!
Jan L, 11:23, 21 oktober 2009. Anmäl
Problemet är inte att medel-amerikanen är nöjd med sitt system. Problemet är att USAs demokrati inte fungerar och att Kongressen/Senaten är mer beroende av lobbyister som levererar kampanjpengar till de lydiga och lögn- och hatpropaganda för att krossa de som vågar gå emot lobbyisterna. Och sen är väljarna en skock lättlurade får. Lägg till detta Corporate Mainstream Media som abdikerat från sin roll som granskare och istället underdånigt rapporterar whatever spin som PR-byråerna levererar.
Hur många artiklar i USAs Mainstream Media har rapporterat om att bara 80% av de betalda premierna går tillbaks till de sjuka (1994 var den siffran 95%).
Kjöllers siffra om att 85% inte vill ändra dagens system är Corporate PR-spinn som bygger på hårdvinklade frågor. En studie publicerad 2008 i NEJM ”1994 All Over Again? Public Opinion and Health Care” visade att 90% ansåg att USAs system borde göras om från grunden.
Stefan, 10:50, 21 oktober 2009. Anmäl
Man kan visst skylla allt på försäkringsbolagen men efter att man tagit bort dom så har man ju kvar läkarkostnaden..
2,7 läkare per tusen invånare. Cirka 500 arbetande personer ska betala två, tre eller ännu fler miljoner kronor i årslön till dessa 2,7 st. Lär inte bli billigt hur man än vänder om man inte ökar antalet läkare kraftigt för att få ned deras pris. Kanske importera ett par hundra tusen indier, dom talar ju engelska också.
nylander, 09:24, 21 oktober 2009. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
