Tyst, trulig, kortklippt
Publicerat 2009-10-17 00:05
Kolumnen: Richard Swartz om ett personligt möte med Herta Müller.
Den tyska – eller bättre österrikiska – litteraturen från Rumänien är så gott som okänd fastän den skänkt oss författare som Paul Celan, Rose Ausländer, Oskar Pastior eller Gregor von Rezzori.
Men detta är provinsens öde; Franz Kafka i Prag är ett (postumt) undantag som bekräftar regeln. Ungefär som Kafka har de rumänska tyskarna också haft att kämpa mot vad som i varje provins händer med ett språk. Redan Nikolaus Lenau, Banatets store diktare, fick på sin tid höra att hans tyska var torftig och valhänt.
Men Lenau slapp åtminstone de erfarenheter av diktaturer som fick Paul Celan och Oskar Pastior att betvivla vad språk över huvud taget kan användas till och frukta vad det kan göra med oss. Bara en aristokrat som Rezzori, skenbart obekymrad, lät det fortsätta att skrida påfågelslikt genom sina böcker som om det tjugonde århundradet gått det spårlöst förbi.
I Nicolae Ceausescus Rumänien var jag oftast persona non grata. Bara vid enstaka tillfällen hävdes inreseförbudet, varje gång när det måste ha passat Bukarest och alltid av outgrundlig anledning. Under ett sådant av säkerhetspolisen noga övervakat besök lärde jag känna Niki Berwanger i Bukarest.
Kan det ha varit 1981? Niki var tysk, chefredaktör för Neue Banater Zeitung, den tyska minoritetens tidning där. Han bjöd mig till Timisoara: jag var ju intresserad av litteratur och måste träffa hans krets av unga tyska diktare.
Niki sade ”mina” diktare som vore de hans barn, stolt, men också som om han ägt dem. Intill denna dag har detta fortsatt att irritera några av dem. Men faktum är att utan hans beskydd kanske inte mycket blivit av deras författarskap annat än drömmar och haverier. Som medlem i kommunistpartiets centralkommitté hade Niki Berwanger en hel del makt fastän priset för den måste ha varit högt. Ty en sådan position var också moraliskt förstörande och utsatte honom för åtskilliga förödmjukelser.
Ibland hade jag känslan av att han hörde hemma någonstans mellan polishögkvarteret och kapitlen i en skälmroman.
Men så ser livet i en diktatur ofta ut och Ceausescus Rumänien överträffades vid denna tid i cynism och brutalitet bara av Enver Hoxhas Albanien.
Redan i Bukarest hade Niki karaktäriserat den rumänska ”kommunismen” som en blandning av lika delar Bysans, nationalism och fascism. Det var en mycket modig bekännelse inför en främling; därtill en som kunde tänkas återge vad han sagt i en tidning.
Dessutom betraktades hans krets av diktare med misstänksamhet: som tyskar, som organiserad grupp och som folk som skrev. Diktatorer hatar pennor som inte är deras egna. Rumänien var därför en stat där varje skrivmaskin registrerades (med bifogat skriftprov) av säkerhetspolisen, Securitate.
Landets tyskar betraktades huvudsakligen som folklore och exotik, som sällsynta djur i en zoologisk trädgård. De visades upp. Så småningom skulle de säljas. Bonn betalade och Ceausescu lät dem i nåder flytta västerut. Rumäniens ungrare, som det fanns långt fler av, hade väl också de sålts om Budapest haft några pengar att betala med.
De unga diktarna i Timisoara visade sig vara blyga och uppvuxna i byar där den tyska befolkningen raskt såldes västerut eller höll på att bokstavligen dö ut. De hade underbara namn, som hämtade ur bröderna Grimms eller Nibelungens värld: Johann Lippet, Horst Samson, William Totok eller Rolf Bossert.
Som den största begåvningen gällde Richard Wagner och inte bara på grund av sitt namn.
Blyga och lantliga – men framför allt var de isolerade. I deras bokhyllor stod nästan ingenting av samtida tysk litteratur från Förbundsrepubliken, Österrike eller Schweiz, i stället nötta klotband ur det förflutna och DDR-utgåvor på dåligt papper som snart gulnade. Deras litterära värld verkade präglad av Goethe och Christa Wolf och så de väldiga luckor i bokhyllorna som diktaturens censur lämnat efter sig.
Diktaturen (och den sällsynta chansen att kunna utvandra, ett ”privilegium” rumänerna inte delade med dem) skulle mot slutet av 80-talet få de flesta av dem att lämna landet. Nästan alla hamnade i Berlin – som då ännu var Västberlin – och när jag besökte dem där var det just deras bokhyllor som mest dramatiskt berättade om förändringen i deras liv.
Också deras beskyddare Niki Berwanger skulle ge upp och utvandra till Förbundsrepubliken. Där dog han i förtid, förbittrad och utan att ha fått fotfäste, snart nermald i de lika småaktiga som oförsonliga personfejderna mellan ”gamla” och ”nya” emigranter.
Men den där allra första gången i Timisoara kan jag inte minnas att vi talade om utvandring. Mitt minne är att de unga diktarna då alla ville stanna och bli tyska författare i Rumänien.
Kanske hade det också med lokalpatriotism att göra.
De var förstås alla unga genier, därtill män. Bara en enda kvinna fanns i deras sällskap, envist tyst, trulig och med kortklippt, ilsket morotsrött hår. Till sist frågade jag – mer av artighet än av verkligt intresse – vad hon gjorde.
Det truliga svaret: ”Jag skriver också”.
Det var dock innan hon fått sin första bok publicerad och hennes namn var Herta Müller.
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
