Att använda jämförelser av böcker med andra böcker för att fånga potentiella läsare är vanligt förekommande. Ett av de mer anmärkningsvärda exemplen som jag stött på är hämtat från den nicaraguanska författaren Gioconda Bellis roman Den förfördas hemlighet. På den främre omslagsfliken läser jag ett utdrag ur en text om boken från Los Angeles Times, som i samma mening jämför Bellis roman med både ”Jane Eyre” och ”Da Vinci-koden”. Det är omöjligt att inte undra: vilka läsare vill Norstedts intressera med denna jämförelse?

Eftersom jag inte läst hela texten varifrån utdraget är hämtat skall jag inte förlora mig i spekulationer över sinnestillståndet hos textens författare, även om det är frestande. Några likheter med Charlotte Brontës roman kan jag inte med bästa vilja hitta i boken, som faktiskt inte är så dålig som fliken får mig att tro, men knappast heller i klass med ”Jane Eyre”.

Men vad är det då för roman som Gioconda Belli skrivit? Delvis är det något så beprövat som en historisk kärleksroman, med de för genren vanliga beståndsdelarna av stormande kärlek, dramatiska händelser som påverkar de älskandes liv och en hjältinna begåvad med förmågor utöver det vanliga. Men hjältinnan är ingen mindre än Juana av Kastilien, eller Juana den vansinniga som hon kommit att kallas i historieskrivningen, och kärlekshistorien handlar om hennes äktenskap med Filip I av Habsburg.

Bokens ramberättelse utspelas i 1960-talets Madrid, där den unga föräldralösa Lucía träffar den äldre historieläraren Manuel, vars intresse för Juana gränsar till besatthet. Tillsammans försöker de, med Lucía som känslomässig länk, att sätta sig in i Juanas känslor och situation för att få svar på alla de frågor som omger den unga drottningens liv.

Blev hon verkligen galen av svartsjuka eller var alla ansträngningar att förklara henne sinnesjuk och hålla henne inspärrad i själva verket bara en del av den ständigt pågående maktkampen kring den spanska tronen?

Belli vill med boken också revidera historieskrivningen kring Juana. Bland annat argumenterar hon i sitt slutord emot en av de vanligt förekommande teorierna, nämligen den att Juana skulle ha lidit av schizofreni, och menar att de beskrivningar som finnas av drottningens tillstånd inte stämmer överens med en schizofren sjukdomsbild.

Trots att det blir tydligt att Belli brinner för tiden och sitt ämne, så lämnar slutresultatet en del övrigt att önska - inte minst en mer nyanserad och övertygande personteckning. Flera av karaktärerna förblir mer eller mindre skissartade och Belli lyckas inte i alla lägen presentera trovärdiga drivkrafter bakom deras handlande. Filip, Juanas stora kärlek, framstår som en platt och begränsad klippdocka med en osedvanligt stark sexdrift som mest framstående karaktärsdrag.

Inte heller kärlekshistorien mellan Lucía och Manuel, som blir ett slags spegling av Juanas och Filips relation, känns angelägen; det är nästan så att jag inte kan låta bli att undra om den kommit till enbart för att få in lite mer sex i handlingen.

Till dessa invändningar kommer även den att dialogen på flera ställen känns mer än lovligt styltig och schematisk.

Boken är som bäst i de avsnitt där man får följa Juana och hennes allt mer fruktlösa försök att hålla kvar den drottningmakt som både hennes man och hennes far försöker ta ifrån henne, allt medan hennes privata kaos inte lämnar henne någon ro. Det är en händelserik tid i Europas historia och ett fascinerande kvinnoöde som Belli lyfter fram, men ojämnheterna är tyvärr lite för många för att kunna vägas upp av förtjänsterna.