Den ryska konstnärsgruppen AES+F ställer ut Action Half Life Warriors vid konstbiennalen i Göteborg.

När den politiska konsten precis hade börjat kännas ljummen och oförmögen till något annat än att endast avspegla politiska konflikter i världen blev Lars Vilks rondellhundsteckningar snart en förstasidesnyhet och en angelägenhet långt utanför kultursidans domäner.

De hade kunnat stanna på den marginellt konstnärliga nivå de en gång befann sig om inte en ängslig tvekan inför reaktioner censurerat dem och en islamistisk grupp fördömt dem och kommit med dödshot. Därefter har de kommit att bli föremål för en debatt som endast framtiden kan avgöra om och på vilket sätt den har varit välgörande.

Teckningarnas konstnärliga värde hänger samman med den nivå på vilken de slutligen hamnar i ett internationellt konstnärligt sammanhang. Därifrån har det hittills varit ganska tyst.

Utifrån det perspektivet är det svårt att åstadkomma en lyckad konstbiennal som vill ta pulsen på den politiska konsten idag. Den politiska konsten är ju så svår att förutsäga – om den är politisk på riktigt vill säga och inte bara genom välmenande gester.

Temat ”Rethinking dissent – om politikens begränsningar och motståndets möjligheter” är ett lovvärt och ambitiöst försök, men som väntat speglar temat lika mycket konstens begränsningar i att verkligen kunna erbjuda motstånd och möjligheter som den pekar ut politikens. Förhoppningen att konsten skall kunna göra det politiken inte förmår är fåfäng. Den tanken är bara ett av alla sätt att nyttigförklara konsten och ge den ett skäl för sin existens.

Det är nog därför jag särskilt fäster mig vid ett politiskt inkorrekt verk som Joanna Rytels Att tänka tankar man inte vill tänka. Rytels radikalfeministiska åsikter har jag svårt att dela, men jag känner en lättnad i att hon lyfter taket för vad man får säga. Denna film handlar om en ung svensk kvinnas känslor och inre tankar kring en svart man som hon inleder ett förhållande med.

På ett ohejdat sätt vädras rasfördomar och fantasier kring den svarte mannens sexualitet och hur hon ömsom skäms för honom, ömsom stoltserar med honom. Det är medvetet grovt och provocerande för den bildade och väluppfostrade intellektuella medelklass som större delen av konstpubliken består av.

I en performance går konstnären – i en högst utmanande klädsel – runt och delar ut kort till män. ”Want to play doctor with your dick? I don‘t want to prostitute myself. I just want to sell sex to good-looking guys.” Jag blir inte klok på om hon skall föreställa den lyckliga horan eller kvinnan som tar för sig.

Jag tänker också ”toppen! här var ett radikalt drag” inför ­Taniera Brugueras verk The Stroll of the New Man. Bruguera är en internationellt verksam kubansk konstnär som med detta verk gör en politisk handling. Hon använder budgeten för konstprojektet till att låta två kubaner resa till Sverige och shoppa loss. På Kuba är möjligheterna för vanliga människor att resa utomlands starkt begränsade. Konstnärer är emellertid undantagna från restriktionerna. Genom att förklara Yali Romagoza och Ezequiel Suarez som konstnärer och det de köper i Sverige som konstverk kan varorna skickas hem utan vanliga tullrestriktioner.

Ett verk som jag först suckade inför men efter hand började gilla är Mario Rizzis Neighbours. Mitt motstånd låg i att på sex videoprojektioner samtidigt försöka följa människors berättelser från livet i Israel och Palestina varvade med texter och citat av författare på motstående vägg ­som om jag skulle ha ögon i nacken! När jag insåg att det inte var möjligt kunde jag slappna av och se verket i sin helhet. Det skildrar konkret hur berättelser och liv flätas in i varandra och går över territoriella gränser.

Några av utställningens verk framträder tydligt genom sin enkelhet och visuella kraft. På en stor duk visar Lida Abdul, född i Afghanistan, en scen där en ruin på en torr och stenig plats rivs med handkraft och rep av svartklädda män. Ruiner hör till hennes konstnärliga material.

Albanienfödda Armando Lulajs film föreställer en femuddig stjärna som brinner uppe på ett berg i Tirana. Den brinnande stjärnan är i ett postkommunistiskt land en stark symbol. Jane Alexander ger en glimt av den sydafrikanska problematiken i en större installation och Thomas Hirschhorn bjuder oss ett skräckkabinett utan like. Jag tror att det är här, i den tydligt visuellt framträdande eller poetiska bilden som konsten har sin möjlighet att kommunicera även politiskt.