En verklig människas ansikte, som förefaller helt normalt och symmetriskt, är i själva verket fullt av oregelbundenheter. Näsan kan sitta snett, ögonbrynen och öronen kan sitta på olika höjd, ögonen ha olika form.

Det blir tydligt om man tar ena hälften av ett ansikte och spegelvänder det så att en ansiktsoval uppstår av två likadana men antitetiskt ställda sidor. Ett sådant ansikte ser, trots sin regelbundenhet och symmetri, inte riktigt klokt ut. Ingen normal människa ser ut på det sättet.

Ändå försöker de flesta ickekonstnärer, när de ger sig på att teckna ett ansikte, få till en symmetrisk form. Det finns en konvention kring ideal skönhet som bygger på likhet och ett förnekande av asymmetrier och ojämnheter. Idealiseringen skalar bort och slätar ut men släcker också personligheten och karaktären i ansiktsdragen. Det blir tråkigt och dött.

Vid första anblicken kan Eva Langes skulpturer förefalla geometriska och likformiga. Det är runda skålformer, ellipsformer och pelarlika vertikala former som upprepas i stora och små skulpturer, alla i vit gips eller mjölkaktig vit alabaster placerade på vita socklar.

Men liksom ansikten som tycks helt normala och symmetriska i sin helhet, är de i själva verket fulla av oregelbundenheter. Om hennes skålar inte vore så vackra och serena i uttrycket skulle jag säga att de ser ut som nybörjarförsök på en drejningskurs. Vingliga, instabila och skeva i formen. Inte alls så perfekta som idealet för krukor är.

Men oregelbundenheten skänker dem också liv och rörelse. Kanske inte karaktär och personlighet som dragen i ett ansikte, men liv. Betraktaren som rör sig runt omkring skulpturerna i rummet upplever strax att de börjar röra på sig och svänga i takt med varandra som en lerklump som börjat glida ut från den snurrande drejskivans mittpunkt.

Eva Langes skulpturer är klassiska. Men inte på det där idealiserade sättet som klassicismen har formulerat normer för genom exakta proportionsanvisningar i arkitektur. Snarare bryter Lange mot klassicismens principer när det gäller former och proportioner.

Hennes skulpturer går bortom klassicismens strävan mot ordning och harmoni och söker i stället inspiration i dess ursprungliga källa, i naturens former. I de levande, oordnade och vilt växande formerna som har gett skulpturerna namn: Vallmon, Blomman, Elefanten, Stora regnet, Lilla regnet, Stora örat, Lilla örat och Stora och Lilla stjälken.

Sällan har jag sett Konstakademiens stora salar fungera så bra för en skulpturutställning som denna. Det omväxlande ljuset som kommer ovanifrån ger precis det Langes vita skulpturer behöver för att inte stelna och slockna i en klassisk form.

Ibland går solen i moln och sänker ett tyngre mörker över de skuggade partierna. Ibland blir en skulptur som tidigare låg i mörker plötsligt solbelyst. Ljusspelet förstärker rörelsen och olikformigheten och ger kontraster.

Men jag saknar trots detta ett innehåll i konstverken utöver det ljus- och skuggspelet och leken med oregelbundna former förmår att ge. Det blir snart ett uttömt ämne då skulpturerna inte refererar till något annat än sin egen form och benämningar som blomma, träd, stjälk och tulpan.

En liten humoristisk avvikelse finns dock i det innehållsmässigt annars så spartanska schemat. Skulpturen Trädet föreställer faktiskt inte ett träd även om sockeln har en långsmal form. Trädet finns bara som ett ämne inuti det lilla ekollonet som har placerats ovanpå den smala sockeln.