Våra tankar och föreställningar om vad vi varje dag stoppar i oss är fyllda av förvirring och motsägelser. Å ena sidan är maten och ätandet ständigt på den kollektiva tapeten och utgör ett outtömligt stoff för alarmerande löpsedlar och ångestsvettiga självanklagelser. Å andra sidan är alienationen från jordbrukets och boskapshanteringens faktiska rea­liteter i det närmaste total. I den mån bondens villkor uppmärksammas, handlar det om trånande ungkarlars tv-sända sökande efter kvinnligt sällskap. Om kycklingens vardag och köttbullens ursprung är okunnigheten däremot omfattande.

Till en del handlar det om ett aktivt blundande. Visserligen strävar de flesta av oss efter hög kvalitet, men den ska ju helst inte kosta så mycket. Och visserligen uppskattar vi alla det som är vällagat, men det måste samtidigt vara enkelt och gå snabbt. Alltså kompromissar vi, vilket underlättas av en selektiv informations­inhämtning. Det känns bättre att välja det billiga och enkla så länge det går att inbilla sig att man inte har valt bort något väsentligt.

Den österrikiske dokumentärfilmaren Nikolaus Gayrhalter vill få oss att öppna ögonen, varken mer eller mindre. Han talar inte om för oss vad vi ska tycka eller hur vi ska välja, och han vägrar konsekvent att göra jobbet åt den late betraktaren. Men genom att konfrontera oss med en bortträngd sida av verkligheten försvårar han åtminstone hyckleriet något. Frågan om hur maten hamnar på bordet i vårt samhälle får nya dimensioner. All billig indignation blir poänglös.

Vårt dagliga bröd innehåller följaktligen varken kommentarer eller intervjuer; ingen säger ­någonting in i kameran. Istället erbjuder filmen en räcka stramt och effektfullt komponerade tablåer som rent formellt och temperamentsmässigt kan föra sven­ska tankar till Roy Andersson.

Kameran är i regel orörlig, oförtrutet registrerande. De åkningar som förekommer är majestätiskt makliga och inskärper den exakta symmetrin genom ideliga upprepningar. Här ligger, till exempel, en nyförlöst sugga med en kull diande kultingar, instängd i en metallbox stor som en ordinär resväska. Och så en till, och en till, och så vidare. På det här sättet produceras numera animaliskt protein så effektivt som möjligt i automatiserade fläskfabriker. Mysfaktorn ligger bra nära noll.

Filmen informerar aldrig om var i Europa vi befinner oss. Ibland går det att uppfatta någon enstaka fras på ett igenkännligt språk, men i princip kan det vara var som helst och det kan kvitta lika. Växthustomaterna får hur som helst aldrig se solen, och de regionala skillnaderna är, får man förmoda, försumbara. Slakterierna, hönserierna och de industriella grönsaksodlingarna är sig lika från det ena hörnet av kontinenten till det andra.

Den gemensamma nämnaren är maximal mekanisering och oklanderlig hygien. Gayrhalter lyfter fram vad man kunde kalla en raffinerad omänsklighet i hanteringen. Det har inte med någon brutalitet att göra, tvärtom, utan snarare just med den hyperrationella maskinmässigheten. Det är med skräckblandad fascination man ser hur kycklingarna liksom ”skördas” när det är så dags med hjälp av en sorts gigantisk dammsugare med roterande gummiarmar.

Och skälet till att naturromantiska fördömanden bara är dumma och barnsliga, är förstås att hela det samhälle där såväl journalister och dokumentärfilmare som hantverkare och miljöaktivister kan äta sig mätta, ytterst vilar på de resurser som det moderna jordbrukets överskottsproduktion frigör. Inga gränsdragningar i det här sammanhanget är självklara.

Denna ofta vackra, ibland skrämmande och alltid intelligenta film avstår från bekväma förenklingar.